Skugglika Skapnader dväler i dvalm sin själ
Till grymvulna nattens träl, och rundansen går
För sagen de bäro syn, sövda av trolldomsord
Sprungna från underjord, rundansen går

Själafränder, norden rungar
Vapenbröder vid Svea strand
Stridskamraters kamprop ljungar
För upphöjd kung och fosterland

Ett härnadståg svor ed
I tätt uppslutna led
Till den ädla hembygdsprakt
Till moder jords omdrömda trakt

Från korpgudslärans borg
Och norrskensrikets horg
Trofasthetens frejd
Göts i bröst för strid och fejd

Med obild eldsblick de betraktar
Hjältelandets offerbål
Den sammansvurna hären vaktar
Vattebrynet med blodormsstål

Nu sergervissa lag
Til taktfast trummas slag
Styr stolta Naglfar
På vikingsfärd de vreda drar
I djärva stormars fång
Fylld av tordönsång
Av forna gudar krönt
De, som ledstjärnan utrönt

När fiende fallit, varhelst de än finnes
Konungen kallar mannarna till
När norden omnämnes, smärta minnes
Ty bloddränkta bredsvärd är vårt sigill

Ett härnadståg svor ed
I tätt uppslutna led
Till den ädla hembygdsprakt
Till moder jords omdrömda trakt

Från korpgudslärans borg
Och norrskensrikets horg
Trofasthetens frejd
Göts i bröst för strid och fejd

Utmed brådkalla rännilars fors och fall
Yrvädrets svepduk i andaktsfull ton
Jökelsnöns smältflod silar liv ur iskristall
Med stormfylld ande i vårfärd mot mon

Med frihetstrånad och kämpande vid vittringsblock
Likt ärbar falk som skrämts på flykt
Solen förvandlar nu ytan till ett smyckat lock
Snart återstundar den prakt som var förryckt

Bäckarnas symfoni
Vildmarkens förtrollande stämmor

I naturens alla riken, svävar tonsvall spelmanslikt
Ett dämpat brus som stammar ur skymningstidens spel
En cykel tusenårig, en allmakt som ej ännu svikt
Där kärnsund furskog närs av myråns sel

Med frihetstrånad och kämpande vid vittringsblock
Likt ärbar falk som skrämts på flykt
Solen förvandlar nu ytan till ett smyckat lock
Snart återstundar den prakt som var förryckt

Den giljande forsen porlande fri
Hör! Vattenorgelns trollmelodi

Med frihetstrånad och kämpande vid vittringsblock
Likt ärbar falk som skrämts på flykt
Solen förvandlar nu ytan till ett smyckat lock
Snart återstundar den prakt som var förryckt

Trädgränsens lövsal i brandgul skiftning flammar
Hösten uppvaknar att gälda livets lån
Branternas sagosyn min törstiga själ nu ammar
Neröver ormlikt ringlar sig ån

Tungt jag uppför sträva blint i senskymningsblåsten
Vid bergväggar mäktiga som en väldig katedral
Nordstormens andedräkt återföder frosten
Där klipporna bildar den mörka tempelsal

Till Fjälls, Till Fjälls där storm mig fammar
Till Fjälls, Till Fjälls vakad av ramnar

Mot himlabrynet avtecknas fjällets brödrahöjder
Snösmyckade toppar likt tinnar och torn
De ståtar upp mot skyn när drängsol lyser nöjder
I den stiglösa utmark ljuder fulländningens horn

Till Fjälls, Till Fjälls där storm mig fammar
Till Fjälls, Till Fjälls vakad av ramnar

I tidsbegynnelsens rofyllda vagga
Det vördnansvärdiga obrutna fjäll
Av daggstänk sirad. Likt en brödraflagga
Dansade grenverk över mossvuxen häll
Sällhet strålade kring urbergets hjässa
Fjärmer ekade dess evighetspsalm
Välljudsvågor i den själfyllda mässa
Vandlade styrka ur ångest och kvalm

Du har fostrat dalgångens nordansöner
Du sände trollkraft till hjärtats vrå
I offerflammans sken de skymningsböner
Kringrände marken där ditt dömme stå
Trollkungens andedrag i ditt innre, tunga
Den skuggrika allmakt i segervand frid
Ditt skal är hans hans harnesk när åskskyar ljunga
Han suttit ditt högsäte i ändlös tid

Ett hörspel av hornblås nu varslar om faran
När kristlig beträda din hedna helgedom
En högtidlig kampsång från sångarskaran
Som bardas för bergets beskyddande gnom

Du skrudad står i den huldrika dimma
Med naken runhäll som konungastol
I milda gryningens morgonstrimma
Du, äldst av troner i fosterländsk nol

När ulvermånen ånyo står
En töckenslöja flätas runt Odens präster
Ordkarg ritsång ohednad når
Från skogbrynets kanter av modstyrkta gäster

Mot stjärnprakt höjs nu mjödfyllda stop
Sermonimästaren åkallar vargens tecken
Fadersögat skådar hedninskt dop
Gästabudet hålls vi den källfriska bäcken

Som en gammal isbelupen drake ligger Jökeln tung
Och vitgrönraggig nedför branten mellan tvenne toppar
Stjärten lindad runtom högsta
Spetsen, buken spänd och stinn
I fjällets kittel, ryggen krönt av mittmoränens ås,
Svart och knöglig

Ner mot daln han sträcker långsmal nos med rynkigt
Skinn till läppar, vita tänder grina där imellan,
Genom Jökelportens svarta hål rinner ur hans
Gap en lerig ström
Taggig kam på hjässan, mörka grumligt gröngrå ögen -
Stelt han stirrar över dalen ner,
Trycker nosen vädrar mot
Marken mellan tassarna vars mörka klor
Skymta fram ur våt smutsgrå ragg

Småväxt ättling av sin jättestamfar, istidsdraken,
Fader Jökul själv - han som sträckte stjärten upp
Mot polen ramarna mot blockberg och ural,
Han som över fjäll och slätter vräkte sig,
Krälande och vältrande

Han som fyllde hav och sjöar,
Rev med klorna rispor i de hårda hällar
Gnagde klipporna och pressade
Bergen samman med sin tyngd

Han som skövlade och lade öde sagoskogar,
Gröna paradis, blåste med iskall andedräkt bort
Allt som levde, blommande och lyste

En skepnad som vintern kåra
I nattens stjärnaurora
Frostens dotter som fimbulkronan bär
Den isblåa huldra tiga
Svept i slöjor vinterliga
En nysnöns ängel från vitklädd glaciär

Över skarbekrönta block i månskensglans
Med högvälvd barm i lyrisk och dyrkansvärd dans
Fjäten skrida fram mot frusen sjö
Dess kristalliska spegel giver bild åt fager mö

Med fridsäll röst hon signar
De som under isvind dignar
En fordom sång til värn, en själens sköld

I nordskogen silvrigt skimmer
I hängdrivor vi förnimmer
Den hednasköna född ur Jökelköld

Likt tornerspel mellan frusna sfärer
Gryning ur natt sig tvingar
Stjärnevän, den nakna blekhet
Seglar på älvevingar

Hon åter träder genom frostportalen
När månljus dör för stigen sol
Det gnistrande stoft hon strör
Leder stigen till hennes drottningsstol
Över skarbekrönta...

"I friskan storm som kraft mig bringen
Om afton jag skådar huginsvingen
Ett sändebud som stärker anden
Vi samlas skall under fadershanden"

Runt hyllingsstenen hålls ett råd av
Belästa män, nu frändeskap födas
Med eldfängt sinne sitt blod de blandar
Kämparna förbrödras
I höstlig famn går färden fram
Med fackeltåg och fana
Krigarandans krafter har
Präglat deras levnadsbana

Hednahären leds av Vintersorg
I dagerns bleke över myrar och berg
De tappra hirdmän ifrån nordens borg
Med kämaglöden rotad djupt i sin märg

De asavigda sträva stint när åskvigg
Slå och tordön knalla
Från askgrå sky ett budskap
Hammarslagen nu befalla
Förtörningslusten ävlas uti barm
För nya strider
Mot dårskapsläran, ty i fimbultrackt
Skall råda asatider

Hednahären leds av Vintersorg
I dagerns bleke över myrar och berg
De tappra hirdmän ifrån nordens borg
Med kämpaglöden rotad djupt i sin märg

Nordstjärnan vandrar min dunkelblåa vy
Naturen slår på sin harpas strängar
Trollelden skär genom bergluft och sky
Upplyser talhed och spirande ängar

Fångad utav nordens själ, fångad utav nordens själ
Månskensslöjor gyller sagolika landskap
Fångad utav nordens själ, fångad utav nordens själ

En ögonfägnad som väcker minnet
En tjusarkraft som fjättrar sinnet

Morgondimma tågar med dagg i förbund
Smyger sakta fram under fäders granar
Den frommaste drömsyn vid sikttändarns lund
I jordens märg nu källorna manar

Fångad utav nordens själ, fångad utav nordens själ
Månskensslöjor gyller sagolika landskap
Fångad utav nordens själ, fångad utav nordens själ

Synvidden blidkade min sorgtyngda håg
När jag furstliga fjällvärlden såg