Rynkor, celluliter, hängbröst och rinnande mascara
Falska léenden blandade med mundiarré
Kassörskan är en hora på deltid
Hennes vänlighet är suspekt

Teddybjörnen trånar efter att få suga av
Ett barnasinnes humor vrålar ut i skratt
Tristessen kommer som en flod, jag söker en utväg
Leksakskatten har spagetti i mun, ingen vet vad det är
Vad finns att hämta här?

Oväsen uppstår när kaoset bryter ut
Elden döper småbarn när jag spränger skiten i luften

Baksmällan sitter kvar sedan gårdagen,
det gör även spyan på toalettens vägg
Jag vandrar runt likt en zombie i tristessen,
hela tiden möter jag nya ansikten, vilket stör mig
Bandaget stinker av sårvätska och var,
men jag kan inte låta bli att lukta kontinuerligt
Vinden blåser kallt, och jag får lust att hoppa ned
bland de krossade isbitarna
Jag har skickat dig ett vykort där det står: "Farväl"

Hennes särade ben
Som jag slickade torrt från dess sekret
Och vars tomrum jag fyllde med säd
Fröer till livet, nycklar till döden
Och hon ville bara ha mer och mer
Hon spottade i mitt öppna öga

I liten jolle på ändlöst hav
På drift bort från livets ständiga cykel
Här fäster jag en massiv sten vid mina fötter
Jag dränker mig själv i ett hav av becksvart melankoli
Bilder av tomhet, och av allt det som gått förlorat
En sista kyss, ryggen vänd, nu ett minne blott
Jag vill glömma det, förlägga det, det går inte..

Jag sitter här, stilla och tyst i gammal misär
Solen går ner utanför mitt skitiga fönster
Den lyser upp och väcker alla mina förtränga känslor
Blottlägger dem för melankolins hungriga käft

Kilometer efter kilometer, uppställda på rad,
de lyses upp av solens gasande sken - hyreshus!

Staden skall åter gå till sömn i väntan på en ny gryning, en ny dag
I väntan på det oundvikliga

[Instrumental]

Tomma blickar, tömda sinnen
Tunnelbanan rullar fram genom
den svarta stadens dystra passager
Allt har en så melankolisk lyster ikväll
Ingenting och allt i disharmoni;
Är det vackert eller avskyvärt?

Det är söndag,
i förorterna sitter de glömda med sina tillbehör
Pizzakartonger, ölburkar, fimpar, fett hår, flottiga fingrar
Gårdagens försök till att glömma allt, misslyckades fatalt
Solen lyser nu in på de trista parkettgolven ännu en gång
Ångesten kommer även den igen i och med insiktens skrämmande anlete

Han ser dig jämt
befaller, beordrar
tvingar dig ut i kylan
ensam, som alltid
ensam, som du förtjänar
Du vill få honom att försvinna
lönlöst, omöjligt
ty du känner redan hans närvaro
han är för evigt en del av dig
Din fria vilja finns inte
Hans ord biter sig fast
denna vidriga stämma
omöjlig att älska
omöjlig att hata
Han är din herre
Ditt hjärta blöder
tårar rinner, tankar strömmar
allting rör sig
allting är stilla
Sanningen blir påtaglig -
Det finns bara en väg ut

[Instrumental]

Kölden river mig i ansiktet
Jag står och tänker tillbaka på de intensiva dagar som varit,
och som för all framtid kommer att prägla mitt och andras liv
Jag känner ingen ånger
Denna afton är min dödslängtan starkare än någonsin,
men den kommer inte att gå ut över mig
I natt är det du som är offer
Det har tagit många dagar, rentav år
för att komma fram till vad som komma skall
i natt så ska det äntligen ske
Du kommer få lida utav mitt kvävande hat och
ta del av mina allra djupaste tankar
Denna natt är din sista, ingen morgondag ska komma
- nästa gryning är inte för dig
Njut av den syrefattiga luften du andas in
Tag vara på kölden som river i dina kinder
och ned längsmed din hals innan den kylan
ersätts med kallt stål
Njut flicka, njut
Denna solnedgång blir din sista

Jag håller en pistol mot din tinning
Pinsamt och patetiskt gnäller du "mamma"
Jag är inte din mamma?
Din mamma är inte här, jag berövade
dig henne, du skulle sett hennes
förtvivlade blick

Du fann inte din plats i tillvaron
Din tillflykt blev någonting som i andras
ögon är betraktat som obskyrt, konstigt,
mörkt, farligt.. Det är ju så härligt med ångest?

Du vände ditt gamla smutsiga jag ryggen
Nu kunde du upphöja dig själv över massorna
Du vände dig till det extrema, du blev
äntligen accepterad
Nu var du plötsligt djup och märkvärdig
Men när väl döden knackar på din dörr
Inser du att du fortfarande är den du alltid har varit