Guds barn, så onåbar - säg mig om din oskuld du äger
Lockande ljuv, mödomens skrud din blommande ros täcker
Synd, dygd - bokens lag och sanning tolkas utav mig
Himmelskt skön som kyrkfönstrens glas, likt dem så vådligt skör
Förföriskt likt löften från djävulens mun, men ren som änglars kör
Helighet, förbund inför herren
Ta emot hans frälsning, uppfylls av hans säd
De trasor som du bär, befläckade av skam
En barndom nu försummad, en kvinna stapplar vek
Ur kyrkportens sköte, tom och blek
Ett sått frö gror i bördig, köttslig jord
I mörker och fukt det växer så fort
Men en grodd av synd bär giftet i sin rot
Frukten bär smak av svavel, skit och sot
Men löftet utav äpplet
Så lockande och svårt att stå emot

Ett barn i ett barn, ensam bär du synd från två
Du är blott ett barn
Ett barn i ett barn, dagens ljus dig aldrig når
Ett barn döpt i arsenik, bälgmord

Ta farväl av gåvan du gavs, herren ger och herren tar
Lyckan är ett tveeggat svärd, en förbannelse i din hand
Ditt sköte äro smutsigt och skändat inför gud
Du försummade din kyskhet och trotsade hans bud
En handling så förkastlig med en annan suddas ut
Men vanäran och skammen blir med dig till ditt slut
På knän du faller till marken och bördan skall falla med dig
Gråten kan ej tysta den oföddes skrik
En oförlåtlig gärning - fördriva ett liv
Glömd och förrådd, gömd och försmådd

Ett barn i ett barn, ensam bär du synd från två
Du är blott ett barn
Ett barn i ett barn, dagens ljus dig aldrig når
Ett barn döpt i arsenik, bälgmord, krysta ut

Fosfor, saffran, arsenik
Polej, säven, storm, såret i din själ, driven av panik
Ett redskap byggt av ånger, för de fallna och fördömda dock en kur
För den som har besudlats en väg att ta sig ur
Fördömelse, förföljelse för hatet av mitt värv
Fördriva parasiter som tar livet av sin värd

Fosfor, saffran, arsenik
Polej, säven, storm, såret i din arm, kistans sista spik
Krälande mask, vidrig och slak
I sällskap av ulven under mitt tak
From begår synd, likt hädaren gjort
När frälsaren sviker så öppnar jag min port

Tvenne vi i gärning, men ensam utan hopp
Allena i förvandling, men två i denna kropp
Vem hör då min fråga, vem kan svara på
Är en livstid utav plåga ett val att föredra framför två
Vad än ditt förflutna, din rikedom och kast
Det foster som du bar på är ej numer din last
Om akten som jag utför beskådas som ett mord
Är liv som aldrig skapats en gäst vid samma bord
Det val du gett till höra, mer än mitt levebröd
Etiken är blott smulor som andra åt dig bjöd, men moralen är död

(Ett barn) I ett barn
Ensam bar du synd från två
Du var blott ett barn
Ett barn i ett barn
Dagens ljus det aldrig såg
Ett barn döpt i arsenik
(Ett barn) I ett barn
Ensam bär jag skuld för två
Du var blott ett barn
Ett barn i ett barn

Familjens träd nu kvistar och ved
I äril som hyser prästens glöd
Din död
Vattnet rinner från din kvarn, du är blott ett barn, ensam bär du synd från två
Polej, säven, storm

Vågorna smeker längs skutans skrov
Deras svallande sus på mig kallar
Ner i djupet där allting förgås
Nu finns inget som kan få mig att stanna
Vinden viner och kyler min själ
Den fyller mitt ensamma segel
Med kursen mot havets oändlighet
Fjättrad och surrad vid reling
Vad kommer att återstå, när jag på min färd ger mig av?
Här fanns ingenting förut, enbart ekande tomhet, en pinande grymhet
Bara i drömmarnas flyktiga värld fick jag ro, med ett svar
På frågor som jag aldrig ville ställa, mig själv inför
Av dess innebörd

Tusentals löften lämnar jag bakom mig, lika brutna som viljan att leva
Det finns ingen mening att bära på dem
Det finns ingen orsak att sörja
Tusentals bördor lämnar jag bakom mig
Det finns ingen mening att släpa på dem ensam
Allena står jag vid rodret till slut
Och följer kompassens beslutsamma nål
Skär genom natten mot vinterns evighet
En början, ett slut, ett mål

Aldrig mer skall solen gå upp
Lanternan skall för alltid brinna ut
Det enda ljuset är himlen som står i brand
Det har kallat på mig, det har gett mig sin hand
Jag har inget kvar att dölja
Mitt enda plagg är nu min hud
Som om någon skulle sörja
Som om det fanns en gud
Som om slutet var en början
Och döden ett förbud
Som om tystnaden var ljud
Och ljudet en benådning
Allena står jag vid rodret till slut
Och följer kompassens beslutsamma nål
Skär genom natten mot vinterns evighet
En början, ett slut, ett mål
Aldrig mer skall solen gå upp
Lanternan skall för alltid brinna ut
Det enda ljuset är himlen som står i brand
Det har kallat på mig, det har gett mig sin hand

Både bröd och byte skänker jag till er
Vårens varma vindar sänder jag till er
En möjlig led att färdas bereder jag för er
Bortom kartans gränser där väntar jag på er
När himlens portar öppnas, då ljuder åskans muller
Och den som slumrar vaknar, nu när världen skall gå under
Om äventyret lockar så har ni mig
Om era grödor ruttnar så har ni mig
Om vägarna är långa så har ni mig
Om ni faller offer så är det för mig

Kom, kom eld
Kom, kom regn
En väldig flod skall komma som tornar över berg
Och världens alla murar skall åter bli till sand
Vågorna skall skölja med kyla och med salt
Oceanen den skall täcka det som förut varit land
Kom, kom eld
Kom, kom regn

Mörkrets infall kom tidigt
I skyn lyste månen ny
Morgonens strålar gömdes bak dis
På en dag som just börjat gry
Skuggan från en ensam gestalt
Som sorgfylld och mätt mottog ödets oblat
Bredde sig ut på törnrosens bädd
Och blev ett med sorg och hat
Strandlinjens slipade stenar
Täckta med tång och vattnets salt
Utav vågornas svall och av tårars fall
Ifrån gråten av ett barn

Kom eld, kom regn, kom som en fiende, fall som en vän
Härda mitt pansar, vässa mitt svärd, göd nu den kropp som tomheten närt
Kom eld, kom regn, kom ge mig tröst i formen av hämnd
Skulden hos fadern som utgöt sitt blod skall ledsaga sonen likt en strömmande flod

Ditt svek var allt, allt du gav
En riven duk mitt ynka arv
Ett trasigt segel - ditt testamente
Ej ens en kropp för din grav
Vägen som ligger för mina fötter
Har stakats ut av ditt val
Men mina steg skall på den vandra
Utan stöd, utan lots
Människors anleten döljs utav din hägring
Vårens doft är ersatt av stanken från ditt lik
Platsen där jag bor har blivit till en spökstad
Maran sitt på mitt bröst och skrattar med din röst
Jag har inget mål - det var därifrån jag flydde
Ett himmelskt ljus jag sökte men brändes av dess sken
Helvetets eldar bleknar mot dess hetta
Låt mig nu förintas och slukas av dess glöd

Jag försöker skrika men får inte luft
Min puls är plötsligt så svag
Det är någonting som kryper i min kropp
Någonting som lever, men det är inte jag
Av stoft är du skapad och stoft du förblir
Och efter ditt liv är det stoft som tar vid
Solen den lyser i likgiltighet
När valvet det brister och skyn faller ner
Jorden skälver av hornens dån
Och synden går nu från en fader till son
Kom eld, kom regn, kom tillbaka, kom återigen
Vinden drev mig till mitt fördärv, jag vilar nu i en flammande härd