Solmärkets brådfång nu står
Vid storskog och rimhöljda snår
Kom! Syster och broder från lid
Nu stundar en alvehögtid

En gåtfull släkt
I daggkåpa skrudad
Av skymningen väckt
Ur mossan som dess hemvist täckt

När alver sina runor sjungit
Fran åsar, utöver fald
Och på frostöm växtbädd sprungit
Med ödets härold
Skola ödemarken viska
Fran trolldomskällans bröst
Såsom nordavindar friska
Med en sagoröst

Höstmoln flyr
I brådstörtad resa
Över kärrlagg och myr
I, av trolltyg omstrålat äventyr

När alver sina runor sjungit
Fran åsar, utöver fald
Och på frostöm växtbädd sprungit
Med ödets härold
Skola ödemarken viska
Fran trolldomskällans bröst
Såsom nordavindar friska
Med en sagoröst

En rikesfamnande syn
Beskådad av stjärnblick fran skyn

Den birfilande snöstorm vid herkuliska uren
Över iskrönt gränsrygg i ursprungsmakt
Fran bergryggens skulderblad hörs näverluren
De klagande toner i svältande trakt

Med hungerns sorgevagnar som släpande ok
Utmärglade, hålögda, med bukar som rämnar
Nybyggaröden insvepta i vinterns dok
Där ovädret skövlar och ruiner efterlämnar

Vävtätt är snöfallet som ger en matt belysning
Kylan förkunnar sin härskarrätt
Nu födan har sinat, allt känns som en feberrysning
Det gnager i själen hos fjällbygdens ätt

Livslågan falnar för omältig nöd
"Ett kungarike, för kött och bröd"
Fran korpboning höres hanskratten
Så sakteligen närmar sig polarnatten

Och fjällskred avlas vid topparnas fästen
En dundrande härsmakt i rasande färd
Byns undergång, och lavinen är själva offerprästen
Och drivornas fängsel dess altarhärd

Med hungerns sorgevagnar som släpande ok
Utmärglade, hålögda, med bukar som rämnar
Nybyggaröden insvepta i vinterns dok
Där ovädret skövlar och ruiner efterlämnar

Frosttronade de domnar
Till griftlig stillhet de somnar

Likt månghövdad grönskimrande orm
Ringlar sig färgpraktsdragen
Över tindrande stjärnbilders glitterspel
Fran sprakande ögon i lönnlig kropp
De dunkla behagen
Nu fäller sin båge vid himlens sel

Dess tveeggade tunga slukar alstringskraft
Från en nebulosa
Den ymniga tjusmakt i nattens skrud
Ett strålfång som synes ut att ömsa skinn
I åldrad prosa
Är sagoelden ett förebud

Skuggor ila under glöden
Bländade av skenets färd
Beskådare av levnadsöden
Flamma över hem och härd
Lågor hugger ned mot marken
Ormlik skepnad i skyn är stadd
Nu glänser frost om furobarken
Mot stammar skenet satt sin gadd

Det ljungar och blossar från huvuden nio
En pulserande rytm fran ljusspelets brio

Skuggor ila under glöden
Bländade av skenets färd
Beskådare av levnadsöden
Flamma över hem och härd
Lågor hugger ned mot marken
Ormlik skepnad i skyn är stadd
Nu glänser frost om furobarken
Mot stammar skenet satt sin gadd

Över nordiket målas den trolska skimär
Den glittriga dimrök är dess konstnär

I gnistors regn binds en krans
En cirkel sluten av stjärnors glans
Från fjärranhet, från dunkel sfär
I töckenvirvlarnas atmosfär
Nu rider de från pol till pol
Mot rymdens tinnar, mot slocknad sol
I molnens huld, blott fjärran än
De högtidsmantlade månskensmän

Med spänd bage och blänkande dolk
Dessa luftgudar färdas över himlens lykta
I nattens klang, den oförställda tolk
Längs vintergatans bana ses de flykta

Eldkvastar fran vålnadshäst
"Bringa till oss, din hedersgäst"
Han som över månen styr
Och stormorkesternas uvertyr

Likt blodfärgad rubin
Är månskensmännens blickar
Med lömska solvargsgrin
Längs himlakartan de drar
De bär på nattens arv
Som smeksamt oss bestickar
I ändlöst tidevarv
Hör! Världsalltets fanfar

Från Orions bälte de drar sin banestav
Och nedstiger mot granskogsbrynen
Sen urminnes tid de vevat jordens nav
Fran stjärnfirmamentet skänkt hembyggdssynen
"Och ridande gladiatorer mot skyn åter lyfte
De äro förmörkade solskensandar med det högre syfte"

Vid ättelkullans horg, i sångarmod och dyrkan
Av jordpuls bliver adlad en avskorlig vildmarkskung
En urtidskraft nu skänker den slagfärdiga styrkan
Till vist och åldrat sinne, förborgat i lekamen ung
Längs ydesnår och myrar med åska uti hjärtat
Dimmans följeslagare träder på florygg skör
Han skadar skändad mark, nu sinnet bliver svärtat
En själaklagan starkare än jättars kör

Ödemarkens son - från majestätiska nord
Ödemarkens son - svor en ed till sin fosterjord
Ödemarkens son - med stormens röst hörs hans strof
Ödemarkens son - omskaldad naturfilosof

Resan fortskrider, ledsagad av sin egen skugga
Över stenbackar och rösen mot fjärran horisont
Frihetsgill i själen, men medlen äro njugga
Fast rikedom är vyn, och födan i hans näverkont

För långväga vindar och regnbågens harmoni
I vördsam bugan
Han tämjer dess väsen med folklig magi
Där klippblock är självaste sockenstugan

Ödemarkens son - från majestätiska nord
Ödemarkens son - svor en ed till sin fosterjord
Ödemarkens son - med stormens röst hörs hans strof
Ödemarkens son - omskaldad naturfilosof

Lavformationer på hålstam och rot
En fägnad monumental
Eldfäsrningsböner invid bergets fot
Hörs i hans madrigal

Ödemarkens son - höglandets profet
Ödemarkens son - besitter utmarkens hemlinghet
Ödemarkens son - vid ättekullarnas horg
Ödemarkens son - han är omnämd som Vintersorg

[Instrumental]

I bäckfåran ivrigt tumlar du, djärva våg
Skogens pulsåder på ståtligt strövartåg
Med spelglittrande kammar du strömmar på lyss och lur
En fornvärldens gudom, en porlande trubadur

Vid dimomsvept furuskogs blothäll
I hamnelsens rus
Ett bländverk av gudomen fridsäll
I samklang med fröjdsamt brus

Vattenslipade blindklippor i ditt djupsvarta svalg
Täckta utav böljors krig, dess vildsinta batalj
Offerbäcken, magiska virvlande ikon
Mitt vördnadstecken är urtidsriten jag håller vid ån

Vid dimomsvept furuskogs blothäll
I hamnelsens rus
Ett bländverk av gudomen fridsäll
I samklang med fröjdsamt brus
Du sångare ömson lugn och od
Klar, frisk och kall
Nordrinnande invid stenstod
I viskande forsar och fall

Det gnolande skydrag svävar tungt
Genom barrbältens mörka sal
En dryadlik stämma som mässar lugnt
Under ärans grönskande symboler
De äro markens väktare i ursprungets dal
En furobrödraskara konungslig i aftonvind sval

Under eder skygd, min tanke leds av friden
I den trolska dalens hjärta
Ulvars sköna bygd, mitt hem i skymningstiden
Den trolska dalens hjärta
Enlaglandsmark sa barnafrom
Den trolska dalens hjärta
Fröjdens tempel och helgedom
Den trolska dalens hjärta

En ljungbeskrudad fruktbar skogsterräng
Emellan bergsidors prakt
För vila erbjuds mossprydd säng
Där silverbäck melodiskt leker
Allt äro ett språkrör av fullbordandets höga makt
Och korpen i skyn en gåtfull skald på senkvällsjakt

Under eder skygd, min tanke leds av friden
I den trolska dalens hjärta
Ulvars sköna bygd, mitt hem i skymningstiden
Den trolska dalens hjärta
Enlaglandsmark sa barnafrom
Den trolska dalens hjärta
Fröjdens tempel och helgedom
Den trolska dalens hjärta

Här i vårens och naturens sköte
Dit jag flytt från stadens kvalm och tvång
Här jag stämt med dig, min lyra, möte
Här du åter klinga må, min sång!
Flora blomsterprydda spiran sträcker
Över bladlös skog och naken mark
Strax, vad liv hon med sin trollstav väcker
Vad förvandling i den vida park

Sippor mysa på den mattan gröna
Där nyss drivan fällt sin sista tår
Trädens kronor, svällande och sköna
Slå för vårvind ut sitt fagra hår
Blåögd källa ned i dalen leker
Mellan blomstren i sin högtidsdräkt
Böljan solbeglänsta stranden smeker
Börd av västanvindens ljumma fläkt

Och med nyväckt kärlek på sin tunga
Hör jag sångarfågeln, fri och nöjd
Än från toppens späda kvistar sjunga
Än sig svinga upp i himmelshöjd
I er famn, som nyss mig öppnad blivit
Jag och stämma vill mitt hjärtats lov
För det sköna som naturen givit
Bli en bard vid hennes rika hov!