Åstad vi dra, mot nya länder
Över hav och över mark
På march vi är, vi svärden svinga
På erövringståg vi far

På haven vi segla
Över midgårds mörka vatten
Under natthimlens kappa
I stjärnors glans drakskeppen stäva

Hemåt vi vända
Med trälar och guld
Hem till jarlens land
I nordens rike

När mjödet flödar
Och vildsvinet steks
Vi festar plundringens seger
Då skeppen kommer
I hemmahamn
Våra söner hyllar vår återkomst

När solen sig sakta nedåt sänker
Och vindens viskning sakta vänder
Bäcken med liv och lust då stänker
Genom dystra barrskogsländer

Alver samlas för att beskåda
Solvagnens återtåg
När natten faller friden råda
Och de stjärnorna åter såg

Kvällning över trolska landskap
Rödfärgande nedgående sol
Skogens tysta mörker dämpas
När natten faller in

Över glödande vacker sommaräng
I lövsal grön och glimrande frisk
Där rådjur vila uppå gräsklädd säng
Smeker kvällningsbrisen frisk

Milda dimmor spela över
Berghedens lugna prakt
Den rastlösa själar söver
I dystermörka trädens trak

Se I dimklätt grepp nu natten sluter
En smekande hand om skogens sång
En viskning i vinden, en fjätter för sinnet
En skugglik skepnad i månklätt ljus

Heden nu täckt av röd månes liv
Över ljungklädd ås det sig sakta sveper
Mot himlen i dimman grenar sträcker
Skelettlik fur och trollbunden gran

Se en låglandsmark
Av forsens spel kluven
På stillsam färd mot dalsjöns spegel
Jublande virvlande lekande lätt

Nu bäckens viskning
Sig sträcker iväg
I skogens ring finns nattens is
En sorgsen mo i vinterduk svept

En sorgsen mo
I vinterduk svept
I disets skugga en vers kan höras
En skuldtyngd strof från dödsfylld myr

Se älvor i vålnadslika skepnader viska
Med änglars skratt de försvinner bort
Likt isklädd tår nu frosten faller
En sorgefylld gråtande kind

Över bergens topp i dimmans tid
Västanvind viskar det är hennes natt
I lugnet vid krönet ett ögonblicks tid
Mitt rastlösa sinne får frid

Ett bistert vinterlands vita dräkt
Fångad i solens inträdestid
Kristallik is döljer älv och sjö
I skuggklädda dalars djupa skål
En gyllene skiva över berg sig höjer
I glittrande ljus den stiger upp
När ett ljusnande dis över snön sig sänker
Där gryningsfärger över himlen fly
En väv av rosenguld när dagen gry

När vintermolnen skingras
Och månen sakta bleknar
Då solen över skogen skymtas
I gryningstiden stjärnan vaka
När älvadansen avtar
Och dimman sakta lättnar
När morgonen är nära kommen
I gryningstiden skuggor leka

Snödräkt kläder trädens skelett
Där de sträcka sig högt emot skyn
Bland rinnande vatten och mossklädd sten
Vinden viskar bland åsklädda hedar
Ett stilla lugn råder i höga fjälls land

Mörker
Frusna grenar döljer sig under snön
Dimmor
Suddigt vita, sjö och himmel sammanbinder
Månsken
Sakta bleknar, ej mycket som nu återstår
Ljuset
Ökar stadigt, gryningstiden kommen är

Nattens vandrare
Månens skald
En profet i natten

I nattens ljumma mörker
I månens varma ljus
Han vandrar över heden
Förbi båd hem och hus

Hos firmamentets stjärnor
Han söker sina svar
Trots ingenting han finner
Han troget stannar kvar

Nattens frände
Skogens furste
Stilla vandrar

Över isklädd vak och mörka skogar
Under vita toppar av gran och tall
Genom bäckarnas virrvarr av tysta strömmar
Hörs vinterskuggans klagande kall
Under fullmånens lysande öga
Där korparna stillsamt cirklar i skyn
Avlägsen är ännu gryningens timma
Som långsamt närmar sig skogens bryn

En hägring av ljusspel och svävande skuggor
En föreställning på andlig nivå
Där skogens alla varelser sjunga
Och urskogen tystlåtet ser på
Naturen som så stolt visar upp
Sin varmaste nordliga skrud
Och skogen ger vika för nattens
Och urskogens bländande brud

Där älvorna dansa om natten
I skogsmörkrets täta dimma
Där vargarna sorgset yla
I nattens och mörkrets timma
Där norrskenet sakta och ljudlöst drar fram
Skingrar sig snöfylld dimma
Ty ljusskenets vackra skepnad
Har inträtt i nattens timma

Nu fröjdas skogens varelser
Som samlats för att iaktta
Detta färggranna nordliga ljusspel
Men snart är allt förbi
Och mörkret kommer åter

Över bäckars dimklädda stränder
Där lavklädda stenar stillsamt glimmar
Viskar vindarna stilla framåt
I vinterdimmans vita trådar

Vinterns makt om skogen sluter
Sakta vaggas in i dvala
Som om alla andars makt är borta
In i Kung Bores land vi sluts

Vita snötussar faller
I dunkelmörkrets krest
Ulvar kallar
Mot dold månes ljus

Känn frosten i luften bita
Se iskristaller himlen spegla

Hedar står som frusna hav
Klädda i skogsöars dystra prakt
Hör vargens yl i skymningstid
Sorgesamt hälsande bister natt

Se vinterlandet sin skönhet visa
När solen höjt sin gryningskropp
I tystlåten vildmarks vita vidd
Vid fjällsköns frusna vatten

Gyllene sol i horisonten
Sjunker i frostklätt hav
Ulvar kallar
Mot upphöjd månes ljus

Känn frosten i luften bita
Se iskristaller himlen spegla

Driv med vinden
Genom dimmors stråk
Följ älven
På färd genom fjäll
Känn frosten i luften bita
Se iskristaller himlen spegla

Frid i landet jag finner
Min själ i forsen flödar
Vindens svaga sus om havet minner
Den nedgående solen fjällen glödar

Snövit topp i sommarsol glimmar
Ensam ulv över heden strövar
Fallets vattenslöja min syn dimmar
Och barmhärtigt mina sinnen dövar

Förlust i tanke, ensam jag går
I skogens och bergens hjärta
I detta land ljuva känslor förslår
Fördriver all mänsklig smärta

Ödemark, mitt hjärta fröjdas
Nordmark, fors utan band
Ödemark, Midnattsolen förnöjas
Nordmark, sinnesfridens land

Bäckfårans vitblå band försvinner
Över ljunghed, genom myr
Dimmor sina vackra nät spinner
Nordmark för mig så dyr

Rullande lanskap nedan mäktigt berg
Smaragdgröna kullar drar
Skogen mig omsluter, värmer in i märg
Vinden mellan träden far

Den bleka månens skära skådar älvadans
I vinternatts prakt, där änglalika skepnader vaggas till ro
Över glimrande snö som kyla bådar som i trans
Av forsars förtrollande makt över frostlupen mo

Lockande stämmor manar skogen till dans
Viskande sånger som sävligt trollbinder dödligas hjärtan
Ljuder genom skogar, över hedar i stjärnglans
Innan solen sin dager sprider och natten förrann