Det är kallt här i degga ödemarker
Vakumförpackade desperation, kallare lär det bli
Du påbörjade tomhänt, består med mindre än så
Sag mig vännen min: är du nöjd?
Så stirra nu ned i den becksvarta tomhet du kallar för framtid;
Låt dig se, låt det ske?

I många år nu har jag vandrat denna repititionens sällsamma stig
Gennomsyrad utav illviljans förslavande brilljans
Jag påbörjar den färd jag rest smaklöst antal ganger förinnan
Om och om igen faller jag in i samma kolsvarta mörker
Om och om igen, drunknar jag i min eget förvållad gråzon
Sekund som sekund, minut som minut
Dag som dag, natt som natt
Vecka som vecka, månad som månad
Liv som liv, död som död

Ingen kur kan hela den icke befintliga sjukdom jag bär
En tvångstankens cancersvulst, våldsam men med storartad precision
Konstruerad att till varje pris förvärra min leda
Strålande, pulserande pina, förädlad i sinne, kött och själ
Att välkomna, vårda samt att älska

Ambivalence in the rising, as darkness comes binding
Methods of purest salvation, cannot solve the riddles of cosmic creation
A vision of everything burnt to the ground, a vision of a trampled racial crown
Atop the mountain ridge, thousand are the sights that relentlessly itch
It's a golden projection, a blessed opportunity
The final direction, I will not be!

[Instrumental]

A suicidal haze, unreal like a torturous dream
Old stinging mental wounds, still raw and fucking bleeding
Drowning in the womb of misery, the mother of depression
The slaughter of all hope, the grim death of compassion
Sell your soul to evil; sell your soul to death
... Suicide, suicide, suicide, suicide, suicide, suicide, suicide...
A dead empty stare into the ruins of my world
A world I have already left, so many years ago