[Instumental]

Urberg

I urminnes tider det legat just där
Ett mäktigt och orubbligt lugn
En visdom så vidsträckt förskaffad av år
Till slutet kommer bestå

Ett monument över dagen då tingen blev till
Då världen mötte sin vår
Då världshaven bildas, bäckar blev till
Skogar tillika så snår

I urbergets mark dväljs den kraft
Som skapade allt
En blick imot skyn en väldelig syn
Urbergets kraft

Mot dess väldiga massiv allt ter sig så slätt
Stallaktiter i grottor som växa så tätt
De dunkla grottors sköna behag
Ej skådats av människas öga har

Ur marken sig tornar mot himmelshög höjd
Dess oslagna snöklädda topp
De sluttande sidor någon grönska ej när
Då den bitande kylan så ilsket förtär

Nu dagen den nalkas då resan tar slut
Ett skred i dess orörda snö
Det sista att rämna nu falla itu
I en värld ämnad att dö...

I urbregets mark dväljs den kraft
Som skapade allt
En blick imot skyn en väldelig syn
Urbergets kraft...

Vinterskald

Kung Bore, köldens härskare, kung över vinter
Nordanvind, är här

Kung bore har tagit sitt kalla grepp
Om landet som nu gått i träda
Och träden de sträcker sig tröstlöst mot skyn
I hopp om att solen skall värma
Stormpiskat hav förvandlas sakta till is
Medan fiskaren förtvivlat ser på
Landet har täckts av den renaste snö
Som ligger tills det blir vår

Norrskenet fyller himlen, skiner över berg och dal
Istäckta sjöar speglar alla färger himlen har

Kung Bore, köldens härskare, kung över vinter
Nordanvind, är här för att stanna

I midvinternatten han synar sitt verk
Och hans fulländning är nu total
Då fåglar har flyttat, kölden slått hårt
Och himlen är fullständigt klar
Djupt in i skogen bland fura och ris
Då björnen gått i sin dvala
När myrar och tjärn har frusit till is
Där kung Bore fått föra sin talan

Norrskenet fyller himlen, skiner över berg och dal
Istäckta sjöar speglar alla färger himlen har

Frostfödd

En viskning i midvinternatten
En skugga som sveper förbi
Den kyla han sprider omkring sig
Närts av hans hat

Ett hat mot den värme
Som finns inom oss alla
Tag dig i akt
Och lås din dörr

Över snöklädda vidder
Han färdas genom natten
Mot ditt hem
För att ta ditt liv

I snö är han född och i tö skall han dö
Hans sista färd med ett dödligt begär
I snö är han född och i tö skall han dö
En man så kall med ett hjärta av renaste is

I mörkret man kan honom skåda
Likt ett glåmigt flackande sken
En själ förvriden av ondska
Driven av sitt hat

Ett hat mot de sina
Som stod honom så nära
Fördriven
Mot säker död

Då livets låga falnar
Och ljuset sakta släckes
Han föds
På nytt till is

Vakaren

När solen sakta glidit bakom horisontens svarta kant
Då tar dess syster månen över med sin prakt
Landskapet det badas i dess silverbleka glans
Och ängarna de drunknar i dimmans täta makt
Långt från människoboning i orörd vildmark
Gengångarna de vandra över myrarna denna natt
Och i skogens mörka hjärta tycks skuggorna få liv
Det enda som höres är ett blodisande skri

Djupt i dessa skogars ödsligaste salar
Finnes det en man som ständigt vakar
I eoner har han vandrat i dess mörkaste inre
Utan den vila och rast han behöver
Tungt är det öde som har ålagts honom
Han axlar hela världens hopp om en morgon
Han orkar inte mera, han är när att falla
Och samman med honom kommer världen att falla

I midvinternattens längsta timma
Då står han där ute, tung i sitt sinne
Drömmar om en morgon som är så fjärran
Medan skuggorna dom tätnar, dom tätnar
Och kräver hans hädan, kräver hans hädan

Häxhammaren

I sen timma vid glödens varma härd
Sitter en kvinna i läkekonst lärd
Förskaffad kunskap av äldres kloka ord
Från månget släktleds visdom

Hemmets stillhet då rives tvärt itu
Av män förblindade av falskhetens ljus
Lömskt förledda från maktens korridor
I blind lydnad i hopp om nåd

Mot farsot stillat bot
Halshuggd bränd på bål
Hennes sot fördunklar vår sol
Här ändas hennes år
Till häxhammarens syftes mål
Med blixt från vässat stål

Mot hennes vetskap ränker smidits fram
Av sina egna barn från sin famn
Hennes öde nu förseglats genom lögn
Av den vita slaktaren till döden dömd

Brutalt släpad ur sin barnahemsbyggd
Ser sina forna vänners flackande blick
Hon vändes ryggen trots mången vänskaps år
Då kristi präster sitt tvivel sår

Hon drives fram av nattaman
Mot en plats som krävt månget liv
I sin sista tid hon dock finner frid
Då hon ser att hon ensam stå

Mot farsot stillat bot
Halshuggd bränd på bål
Hennes sot fördunklar vår sol
Här ändas hennes år
Till häxhammarens syftes mål
Med blixt från vässat stål

Svikaren

Alla som vandrar genom livet
Kommer att ställas inför ett val
Att vara trogen sina bröder och systrar
Eller låta girigheten styra hans val

Han som är trogen vår herre, skall lönas
Han som är sann till sin tro, skall se
Men han som säljer sin själ, skall stötas ut
Ur vår skara, bli behandlad som träck

En man som aldrig kan få nog
Utav silverpenning och guld
En man som aldrig kan tjäna
Endast en kung

Han som följer mitt råd, skall se
Han som svär vid sitt liv, skall leva
Men han som bryter sitt ord, skall dö
Ensam skall han vandra
Resten av sina dagar i skräck

Ensam skall han vandra genom livet
Hand i hand med sin skam
Han är föraktad, han är bespottad
För det brott han begått

Men nu på ålderns höst, när allting är försent
Så inser han vad han gjort, men det spelar ingen roll
Ty ingenting kan ändra det gångna, det som skett
Som han gjorde i sin ungdom, när girigheten styrde hans val

På dödsbädden han ligger och väntar
Med halsen tjock utav gråt
Och ingen som står vid hans sida
På den sista färden han går

Han var den som bröt sitt ord
Han var den som sålde sin själ
Han var den som svek sin herre
Nu är stunden kommen, då han skall sona sina brott

Ensam genom tomheten svävar han framåt
Fram genom mörkret, han är död
Och skall dömas för sina synder
(För) sina synder, synder skall han dömas
Han är redo att ta sitt straff
Han skall lida helvetets alla kval
Han är svikaren