I nattens nordanvind
Ett stål ett skri, ett töckens lugn
Sprider sig fjärran kring.
(ah ah ah)
Mossa tung och röd,
En spegelbild i dolkens egg
Djupt i livets svalnande glöd.
(ah ah ah)

Skridande i mörkret fram,
Vedergällning med dystra fjät.
Hämndens drottning i jungfruhamn
Av oförätt hon ej förlät.

Höstens löv likt hennes tårar
Faller mjukt i skogens stillhet.
Månen är det enda vittnet
Till svarta änkans värv.
Bröllpsklänning nu trasor grå
Av tidens tand till en själsfördärv.
Hjärtats baneman är offret
För svarta änkans värv.

Genom strilande regn
Följet vandrar lågmält fram
Mot sorgens dignande hägn.
(aah aah aah)
Mot en kall svart jord
Sänks så kistan vördsamt ned
Under psalmens sista ord.
(ah ah ah)

Minnena tynar ej, likt ett ärr de bestå.
Att lindra svärmod kan jag ej mig förmå.
Himmelen tröstar ej denna modstulna själ.
Min djupa vånda när mitt egna farväl.

Mörkret demoners gäckande kall,
En bris av lättnad på nattens rand.
Driven mot branten och plågornas all
Med kalla stålet uti min hand.

På bergets topp i uvgestalt stå Omma.
En ruvare i mystick form av visheten i dess värld.
Vid berfets fot i skepnad grå stå Omma.
En väktare i skuggorna, herdinnan av släckta liv.

Se hon dansar med älvorna
i skogen och på ängarna.
Varken kvinna eller uv,
hon är dimmornas drottning.

I snårens skydd i daggens dräkt stå Omma.
Gudinnan från en tid som flytt, ett väsen i töckenskrud.
På dunkel stig i kropp så vä, stå Omma.
Med lönndoms lusts fsåtlighet vandraren så ska snärjas.

En fager ung mö bär på älskogens skam
Ty åt syndernas frukter man aldrig glädjas kan.
En höst kväll så rå efter lönndom och mord
Hon ett barnlik begravde uti ovigd jord.

En dag blev hon vigd, uppå logen stod fest
Efter gästerna lyssnat till sin sockenpräst.
En fela I dur, uti dans bruden förs
När en stämma I moll så från springorna hörs:

"Kroppen min är för långer
För graven som är för trånger,
Ruttet och rått är mitt linne,
Längstansfyllt mitt sinne."

Tre män tog till mod och så grävde de opp
Till sin fasa och sorg ett spädbarns döda kropp.
Nu dansar hon bruden som just blivit gift
Med en uppstigen myling mot sin egen grift.

"Kroppen min var för långer
För graven som var för trånger,
Griftefrid jag nu vunnit
När jag mor min funnit"

[English translation:]

A young maiden fair, the shame of lovemaking bear
For by the fruits of sin, you never can rejoice.
One autumn evening so raw, after secrecy and murder
In unblessed soil an infant she bury.

One day she was wed, in the barn a celebration was held
After the guests heard their parish priest.
A cheerful violin, into dance the bride is taken
When a miserable voice through the floorboard cracks are heard:

"My body is too long
For the grave which is too narrow,
Rotten and cold is my gown,
Wishful is my soul."

Three men took courage, and so they dug up
To their horror and grief, a child's dead body.
Now she dances, the bride who just got wed
With an ascended myling, towards her own grave.

"My body was too long
For the grave which was too narrow,
Peace now I won
When I mother mine found."

O tysta ensamhet,
Var skall jag nöjen finna?
Bland sorg som ingen vet,
Skall mina dar försvinna.
En börda tung som sten
Mig möter vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
Som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg
Som jorden månde bära
Att man skall mista bort
Sin allra hjärtans kära.
Det är den tyngsta sorg
Som solen övergår
Att man skall älska den
Man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn,
En dygd som ensamt blänker,
En mun som talar ett
Med allt vad hjärtat tänker.
Jag tror en sådan vän
Är mer än mycket rar.
Var skall jag finna den
Som dessa dygder har?

Emellan dig och mig
Där tändes upp en låga
Där tändes upp en eld
Som är en daglig plåga.
Hur skall jag dämpa den
Vet jag alls ingen rå´,
Jag sörjer till min död
Om jag dig ej kan få

Oskyldig kärlek en gång i blom,
spirande i sin fulla prakt.
Trolovade hjärtan i åtråns brand,
offer för avundens makt.

Förrädisk lust i månens karga sken,
ett klagande hörs däruti.
Genom höstdimmans dunkelhet
likt ett stål, ett isande skri.

Enslig står månen som nattens brud.
I mörkrets famn står en skepnad
i sorgesvart skrud.

Ömhetens dagar sen länge nu flydd,
minnena tynar dock ej därutav.
Kärlekens smärta i skuggornas skydd
dväljas vid rosornas grav.

Bortom mossen vid skogens slut
ligga svunna synders grav.
De sammansvurna av frälsets män
tiger det liv som gått i kvav.

Solkad dygd som hemlighet ruvar.
Tigande i lönndom vilande.

Kämparna satt på höga fjäll
hälsade varann så godan en kväll
Nog har det blivit dags att ta sig en viv?
Kämpen han slogs med den äran.

Väl vet jag så väner en viv
Men friar du dit det kostar ditt liv
Stallbroder käre vill du följa mig dit?
Kämpen han slogs med den äran.

När dom kom fram till hennes gård
Funno dom en gärdsgård av järn och stål
På varje stör ett blodigt manshuvud satt
Kämpen han slogs med den äran.

Grimborg han drog låsen ifrån
Gjorde sina fingrar mjuka och små
Kom, väna jungfru, och drar av mina skor
Kämpen han slogs med den äran.

Så tog han jungfrun och försvann därifrån
Hem till modern bar stegen
Tänk visste han hon kungens dotter var?
Förrn var det dager och förrn var det ljus
Så var hovmännen framför hans hus.

Grimborg han rider till konungens gård
Var är dom hovmän jag sände igår?
Tjänarna dina ligger slagna som får
Kämpen han slogs med den äran.

Grimborg han svänger gångaren grå
Kungens alla hovmän under sig slå
Sedan han stryker sitt blodiga svärd
Kämpen han slogs med den äran.

Vi ber dig Grimborg käre, stilla ditt svärd
Dottern vår är din önskan
Och henne skall du få, det är du värd
Grimborg drog hädan med dottern så blid
Och de levde sen stilla i frid

Konungen fjärran till Ryninge for.
När fågelen sjunger i skogen.
Kvar där hemma blev syster och bror.
Mig väcker en stolts jungfruga.

"Liten Kerstin kan jag få kär vilje med dig?"
När fågelen sjunger i skogen.
"Nej ty det faller svåra synder därvid."
Mig väcker en stolts jungfruga.

"Då skall jag dikta en lögn uppå dig."
När fågelen sjunger i skogen.
"Ljug du ty dig tror ingen över mig."
Mig väcker en stolts jungfruga.

När konungen åter från Ryninge var:
När fågelen sjunger i skogen.
"Och hur mår då ni, som hemma var kvar?"
Mig väcker en stolts jungfruga.

"Liten Kerstin hon gör både hor och mord,
När fågelen sjunger i skogen.
de späda små barn de lägger hon i jord."
Mig väcker en stolts jungfruga.

Under himmelens höjd
blodsband skändat av djävulens verk
på denna dystra dag.
Under höstsolens glöd
oskuld offrad för högmod och svek.
Står nu med diktad skuld.

"Hur skall så gräset på marken kunna gro.
När fågelen sjunger i skogen.
"När faderen intet sonen vill tro?"
Mig väcker en stolts jungfruga.

Konungen sade till småsvenner två:
När fågelen sjunger i skogen.
"Gå nu åt skogen och huggen mig ett bål!"
Mig väcker en stolts jungfruga.

Under himmelens höjd
blodsband skändat av djävulens verk
på denna dystra dag.
Under höstsolens glöd
oskuld offrad för högmod och svek.
Står nu på gravens rand.

Arla följet red, kyrkogården var dess mål
sen liten Kerstin kastades på rödaste bål.
Mina lemmar brinna röda, mina bålster brinna blå.
"Gud nåde mig som skall upp därpå"

"Hör mig Herr Peder vad jag säger dig,
i Jesu namn jag önska lite vatten till mig!"
Så satte han ett horn på det längsta spjut,
de få små dropparna de spillde han ut.

Under himmelens höjd
blodsband skändat av djävulens verk
på denna dystra dag.
Under höstsolens glöd
oskuld offrad för högmod och svek.
Står nu i lågors sken.

Det kommo två duvor av himmelen ned,
När fågelen sjunger i skogen.
När de foro upp, så voro de tre.
Mig väcker en stolts jungfruga.

Der kommo två korpar av helvetet opp,
När fågelen sjunger i skogen.
De togo Herr Peder med själ och med kropp.
Mig väcker en stolts jungfruga.

Nu faller dagg och nu stiger sol men det kan du inte höra.
Du ligger utan blus och kjol med läpparna mot mitt öra.
Tala nu allvar, ber du bestämt:
Du skrattar visor och sjunger skämt.
Du kan men vill inte göra en sång om lyckan den sköra.

Nu stiger sol och nu faller dagg för fattigt folk och för rika.
Men lyckan har en förgiftad tagg som man bör noga undvika.
Hon stannar gärna i några dar
men när du vill hålla henne kvar
blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla.

Så faller daggen förutan ljud och gräs och blader blir våta.
Och varje morgon står solen brud fast inga brudpsalmer låta.
Ann-Katarin, du skall veta att
det finns en lycka som dör av skratt.
Men den vill smekas om natten och den är stilla som vatten.

Stig upp ur sängen Ann-Katarin och lyssna till något viktigt:
Det finns ett särskilt slags ädelt vin som man bör njuta försiktigt.
För om man dricker det utan sans
förlorar det sin forna glans
och du får kvar en tom flaska och bittra tårar och aska.

Herr Silfver han var en riddareman,
han fäste en mö uti främmande land.
De levde tillsammans uti årena sju
och barnen hon födde en och så tu.

Sen döden kom uti deras gård,
fru Silfver hon blev lagd uppå den svartaste bår
men faderen snart äktar en ny mor till sin gård.
Den ena hon sparkade den andra hon slog,
den tredje hon tog uti håret och drog.
Barnen de flydde så kammaren dit moderen låg.

Den ena grät tårar den andra grät blod,
den tredje grät mor ur svartaste jord.
-På griften min hörs klagan, på griften hörs gråt.
Fru Silfver från himmelen nedstiga
och så åter till sin gård hon gå
och ute så för henne styvmoderen stå.

-Efter mig jag lämnat både åker och äng
men barnen de tvingas svultna i säng.
Efter mig jag lämnat bolster så blå
men barnen de ligga på stickor och strå.

-Vill du nu ej bliva
barnens mor så blid
skall jag låta dig i helvetet lida och bli.

-Jag ryser och jag bävar.
Aldrig era barn skall lida någon nöd,
jag här nu lova och hålla det till min död.

-Må då ormar fräta både hjärta och barm
om jag sedan gör de små någon harm.
För aldrig skall jag vara strid mot din släkt
så visa dig aldrig mer i sådan dräkt.

Och fru Silfver hon lämnar
både trygghet och hopp
och far sedan åter till himmelen opp.
Sen styvmoderen tager sina barn i sin famn
och nämner dem alla vid hjärteliga namn.