Älvors dans över dimhöljd ängd
Fiolspel i natten
Förvridna träd som andas tungt
Röda blodsband

Vargens yl i månskenstimma
Djupa skogars lugn
Svarta skuggor stiger
Mot himlens mörka valv

Kom till mig, kom till mig, kom syster Vampyria
Ge mig evigt liv, kom Drottning Vampyria

Silvertårar, klagosång
Kluvna tungors hunger
Gula ögon, vassa klor
Nattens härskarinna.

Stilla bryter vågor
Sönder den solnedgång
Vilket banar fram ett slut
För dagens sista ljus

Skepnader i mörkret
Sakta stiger fram
Ylar imot Månen
Som tar dom i sin famn

Skuggor växer långa
Likt nattens egen väv
Jagar genom skogar
Tills dagen åter gryr

Solens första strålar
Skänker åter frid
Åt det liv som varit
Och som komma skall

Men denna falska illusion
Om ljusets makt är kort
Ty när kvällen nalkas
Blir mörkret åter fött.

Den dunkla maran har lämnat mig
Dagen gryr i öster
Men ännu hemsöks jag utav
Den gångna nattens röster

Jag vandrar likt en vålnad fram
Med tunga steg jag hasa
Dock förråder mig min blick
Som tydligt speglar fasa

Varje natt är lika dan
I kallsvett jag mig vrider
Men kan ej komma undan från
Den mara som mig rider

Vart kan jag fly från något som
Jag själv är boning åt
Det finns ej lindring för min själ
Ej hjälper skratt, ej gråt

Jag är fast i skräckens klor
Likt rovdjur dom mig klöser
Jag lever stilla i vankelmod
Tills döden mig förlöser.

När jag kyrkan lämnar
Har mitt sinne redan glömt
Prästens visa ord
Tycks vara något som jag drömt

Genom nattens skuggor
Flyger jag mot kullar blå
Högt på bergets topp
Ser jag den Onde ensam stå

I bolmörtsrus genom nattens timma
Ty en ed är svuren
Över djupa skogar
Av vinden är jag buren

Hans kropp är kall och fjällig
Och han tar mig i sin famn
Ni kallar honom Djävulen
Men han har många namn

Med kluven tunga viskar han
Om guld som skall bli mitt
I gengäld svingar jag det svärd
Som han i elden smitt.

En natt jag vandrade i skogen
Avmagrad, blek och tärd
Omsluten av ett mörker och en stillhet
Så tyst och förundransvärd

Den natten jag lämnade livet
Den existens som jag aldrig har ägt
Många tysta månklara nätter
Detta självmord jag övervägt

Skymningen färgar himlen röd
I skogen jag vilar, om hösten död

När solens första sken långsamt
Kysser skogens lövbeströda jord
Bildas en dunkel stämning
Som ej kan beskrivas med ord

Stillsam är denna tavla
Tills den uppväcks av höstregnets fall
På den fuktiga marken jag vilar
En skepnad så vit och kall...

Månskensstrålar slickar
Loreias nakna hud
Skogens dunkla blickar
Vilar på nattens brud...

Hennes läppar är så röda
Hennes hy så ljus och matt
Men ögonen är döda
Och Loreias själ är svart...

Loreia - Tardi lach Grimjaur...

Med gränslös hunger slukar
Hon vart liv hon ser
Av skräck och vördnad hukar
Sig offren hjälplöst ner...

Med mun så ljuvligt rosenröd
Kysser hon sin träl
Men han får en plågsam död
Loreia tar farväl...

Så levande, pulserande
Det bröst jag håller om
Girigt slukar jag det liv
Jag älskade en gång

Hungern river i mig
Jag har mina tänder i dig
Jag älskar dig, ditt blod
Ger mig åter kraft och mod

Blek och livlös faller du
Från mina armar ner
På det kalla golvet
Så ömkansvärt du ber

Stanna ännu hos mig
Kyss mig än en gång
Tiden är vår frände
För natten är ju lång

Men, jag vänder om och går
Det liv som hos dig fanns
Skall jag hungrigt sluka
Någon annan stanns

Natten är ej evig
Strax stundar gryningen...
Men när solen sjunkigt
Så lever jag igen

I ständig skönhet stadd
Bevingad min bane var
Med lystna blickar mätte hon
Den tid jag hade kvar...

Min ålderdom hon stal
Hon skändade min grav
Min bädd för evig vila
Dess mardrömslika kval

Jag känner vittringen av liv
Från hjärtan som än slår
Den rider på en kylig bris
Till platsen där jag står...

Men ändå älskar jag
Så som jag aldrig gjort förut
Jag älskar nattens mörker
Och mitt liv tar aldrig slut

I en iskall krypta
Ifrån solen jag mig döljer
Men då natten vankas
I dess spår jag hungrigt följer...

(Ent grauvgaard eh darn distri'ier re'thrift....)

Bortom skogens dystra skuggor
Avbelägen, kall och dunkel
Finnes en plats som stått i sekel
Obeträdd, i glömska fallen

Återkallad av mitt sinne
Likt en dröm av dimmor höljd
Dess mossbelupna portal står ännu
Höljd mot ett dunkelt himlavalv

Morgataria; här vilar jag, dock i frid
Morgataria; här kan ni finna min omärkta grav

Av feber förhärjad, blek som snö
Slumrar jag i fuktig bädd
Redd av mossa och vissna löv
I väntan på en dyster natt

Elden har falnat i solnedgången
Jag reser mig från min ensliga grift
I flämtande fackeksken jag vandrar
Mot det liv jag en gång ägt

Morgataria; här vilar jag, dock i frid
Morgataria; här kan ni finna min omärkta grav
Morgataria; månbelysta necropål
Morgataria; frostbeklädda själagård...

Säg mig du min sköna mö
Med läppar som av blod,
Var är du nu, du vit som snö
Som förr i fönstret stod

Galgar pryder nu vart hörn
Av slottet där du bor
Långsamt slingrar rosentörn
Sig runt ditt fängslotorn

Dömd att sova Dödens sömn
Ifrån andras blickar gömd
Sömnlös dvala utan dröm
Dömd till att sova Dödens sömn

Vargarna ylar utanför
De skriker ut sin sorg
Jag tror de hoppas att du hör
Dem inifrån din borg

Minns du ännu vad du gjort
Med flickorna som fann
Vägen fram till slottets port
Och därefter försvann?

Dömd att sova Dödens sömn
Ifrån andras blickar gömd
Sömnlös dvala utan dröm
Dömd till att sova Dödens sömn

Fyra år förflutit har
Slottet är som förr.
Galgarna hänger ännu kvar
Stängd är varje dörr

Vinden viner utanför
Regnet öser ner
Stormen river i rosentörn
Du vaknar aldrig mer

Dömd att sova Dödens sömn
Ifrån andras blickar gömd
Nu är du förlöst från Dödens sömn
Borta för alltid, men kvar som en dröm

Jag saknar dig du sköna mö
Med läppar som av blod
Jag sörjer dig du vit som snö
Som förr i fönstret stod...