Svarta klippor, vidder karga
Likt sitt folk är denna trakt,
Där iskallt mörker, hat och blodtörst
Mången själ om livet bragt

Nu krigets vindar åter viner
Över stenslätt och ruiner
Norrifrån ses trupper bryta
In mot land längs ishavsyta

Ansorg, Harm,
Sarwyrior, org Daur
Ansorg, Harm,
Fhaur....Grimjaur

Ut i fält ses Gallraug rida
Med Ondskans fränder vid sin sida
Högt sitt svärd han kraftigt svingar
Kristet motstånd ned betvingar

Hovar trampar bördig mylla
Krossar liv som Kristus hylla
Gud tycks värna om de sina
Ty dem väntar eld och pina

Segerrika mörkermakter
Bränner kristna artefakter
Fredens vind i klagan viner
Över brända kyrkruiner...

Nu stängs grind klädd i ros och akleja
Åter stillas nattlig dans
Nu höljs himmel av vinterns slöja
Solstråle finns ingenstans

Tusen år av enslig vinter
Skall bryta ned rosens stjälk
Slita sönder fä och fränder
Bjuda blod och evig svält

Vintervila - Evig vila
Besannad är du onda dröm
Vintervila - Evig vila
Vintervila, evig sömn

Vingslag bryter iskall svär
Röda ögon
Söker liv som ej längre är
Flyger förgäves mot morgon

Nu stängd grind förr kläd i ros och akleja
Döljer enslig vintragård
Beseglad utav ondskans själar
Ensam kvar tills död den står...

Märklig tycks mig nattens tid
Då dunkla skuggor finner liv
Jag skönjer en gestalt bredvid
Mig själv, men har den liv?

I okristlig timma
Allsköns ting jag ser
Den mörkaste av skuggor
Med eld i blick sig sänker ner.

En namnlös fasa krälar sakta
Mot mig, den tycks mig betrakta
Lamslår mig, dess ögon brinner
Stumt, mitt skrik i natten svinner...

Nu nattens fasa krupit in
I själ jag ej kan kalla min
Den härskar över håg och sinn
Dess själ var en gång min...

Så i nattens timmar
Blir jag som förbytt
Tills min gäst mig lämnar
Och nattens mörker åter flytt

Stel av skräck då natten stundar,
Inför fasans makt jag blundar.
Men, min vilja kuvad flyr
Fasan åter sinnet styr...

Ej längre skönjs i mörkret liv
Ty fasan dväljes inuti
En själ vars tid för mänskligt liv
För alltid tycks förbi

Vid morgonbräckning fasan flyr
Mitt sinne åter renas
Men då solen i västan går ned
Skall de tu åter förenas...

I fjärran bortom djupa skogar
Ur den mark där nässlor gror
Reser sig ett slott mot månen
Slottet där de dödas själar bor...

Den dystert svarta muren utav
Vittrad marmor ännu står
Stark såsom den alltid stått sig
Genom tusenden av år...

Andar ropar till varandra
Det är döda själar som
Tagit natten i besittning
Här i slottet Auragon...

Nattens djur har här sin hemvist
Tistlar bor i mörka vrår
Spindlars väv klär tak och väggar
Fönster gapar såsom öppna sår...

Aldrig kysser morgonrodnad
Slottets tinnar eller torn
Här har natten ingen ände
Här har Mörkrets Drott sin tron.

En slöja har fallit
Över min blick,
Fördunklat min syn
Med dess skira glans

Men intet var det mot den visdom jag fick,
Till synes från ingenstans.

Ty jag har förlänats en gåva av död,
Från vår skuggrika underjord.
Vareviga natt skall min silver kalk
Fyllas av människoblod

Kom syster, kom broder
Giv mig ert blod
Kom fader, kom moder
Giv mig ert blod
(Hoc est sangre meum)

Min törst är så diger min blick så röd
Omättlig tycks mig min hunger
Enkom för mig hörs koraler av död,
Då ditt hjärta av salighet sjunger.

Ty jag har förlänats en gåva av liv
Liv som min törst skulle släcka
Men då dessa liv förrunnit har
Kan intet dem återuppväcka.

Kom syster, kom broder
Giv mig ert blod
Kom fader, kom moder
Giv mig ert blod

I evig majestät jag står
Så böj ditt huvud ner
Ty jag skall dricka livets vin
Till intet liv finns mer.

Då himlaranden grånar
Man hör hur de drar fram
Tusen hovar dånar
De ödelägger land

Med anleten som skurna
Ur bergets blekgrå sten
Av stolta hingstar burna
I månens kalla sken...

Då himlen börjat klarna
Då Ond har slaktat God
Skall Dödens svarta fana
Dränkas av kristet blod

Mörka skuggor glider
Vindarna dem bär
På svarta hästar rider
Dödens tysta här...

Ödet skall beseglas
Yxan falla ned
Se månskenssilver speglas
I svärd och brynjeked...

Konung utav nattens timma
Befriad från livets ljus
En skepnad ifrån mörkrets sköte
Tillbedjande en åldrad tid

Majestät av Grimjaur
Befriad från tidens gång
Aldrig skådad, fruktad
Ärorika dödsgestalt

Åldrad, begråten
Aldrig funnen
En svartnad flamma
Numer svunnen

Törneklädd, aldrig beträdd
Är den grav han slumrar i
Ondskans gemak
Konung av mörker och hat

Luna Luciferi - Salve Rex Inferni

Nu i skymnings timma
Befriad från dagens ljus
Reser sig den Onde
Konungen av natt

I raseri och vemod
Då sanden runnit ut
Luna Luciferi
Härskare av död...

Norr om Morgataria
Vid fallna skuggors land
Jag möttes av beslöjad död
Och sträckte ut min hand...

Så vandrade jag sakta
Åtföljd av den döde
Som med loja gester
Till min systers grav mig förde...

Där i skuggrik glänta
Strax tigande jag stod
Vid graven där min syster lagts
Till vila nedan fuktig jord...

''Hoc situs est dorca''

Här vid denna viloplats
Avsedd som den sista
Styrkt av gränslös vrede strax
Jag frilagt hennes kista...

På bädd av convallaria
Som färgats rosenröd
Ty, kistan den var full av blod
Låg Dorca, dock ej död...

Så, för vackra Dorca
Min syster och min viv
Blev döden icke slutet
Ty, i döden fann hon liv...

Mörkgrå siluetter
Flydde månens sken
Blott en blev kvar hos mig
I vargatimme sen

Jag minns än hennes ögon
De såg rakt in i min själ
Så drack jag hennes varma blod
Och kysste mitt förnuft farväl

"Vargablod
Vansinne och övermod
Vargablod?."

Lugnets hav betraktade
Mig när jag tog mitt rov
Men månen stod i nedan
Då bevisen jag begrov

Vargbanen blomstrar
I Talbots röda jord
Som varje fullmånsnatt
Åter mättas skall med blod...

Lyss, den sköna slumrar ej
Om natten som sig bör?.

Så ve den som i hennes famn
Av röda kyssar dör.

Tag i akt min varning nu
Om drottningen från Hades:

Ty fyra sekel har förflytt
Sen hon i jorden lades?.

Ändock vandrar hon var natt
Och törstar efter blod

Och ingen vet om henne mer
Än det som på graven stod:

"Ibi Cubavit Lamia"