Mina fingrar luktar blod,
Sött, syrligt, dovt, murknande, bittert doftande
En stank av ruttnande kött och hud
Lukten täcker mina kläder, min kropp
Ärrvävnad som spricker upp för ytterligare förruttnelse
Detta både äcklar och fascinerar mig oerhört
Det är vackert men motbjudande
Gränsen mellan kärlek och förakt har aldrig varit otydligare
Armen är glödande het, blodet i mina ådror brinner och river i mig
Det kokar inom mig, jag brinner innombords
Skulle ett snitt ytterligare få smärtan att försvinna eller enbart förtydliga den?

Stanken blir allt påtagligare ju längre jag vistas med den
Det går ej att ignorera den dunkla doften av det levrade blodet
Under det blod som levrats så rör det sig fortfarande
Det kryper inunder huden, i huden, på huden...
Det känns väldigt otydligt ifall såren läker eller ruttnar,
Stanken ger knappast någon klarhet i saken, snarare tvärtom

Värmen består och den bränner värre än tidigare
Jag skållar mig själv i mitt eget blod
Jag öppnar upp de levrade såren en ytterligare gång
För att få ut den helvetiska flamman som brinner i mina vener
Mina ådror spricker itu och min arm täckt utav klumpar av levrat blod får liv igen
Jag kan inte längre räkna antalet öppna sår, blodet fyller ärrvävnaden och ger även den livet åter
Jag blir yr av allt blod som rinner längsmed min kropp och ut ur den och täcker mitt golv
Min arm börjar domna av och det kittlar i fingertopparna, kalla rysningar pulserar genom min kropp
Jag känner hur jag sakta förlorar medvetandet mer och mer för varje droppe av blod som lämnar mina sår
Synfältet blir suddigt och jag hör inte vad jag själv säger längre, jag känner ingenting, hör ingenting, ser ingenting
Jag förblöder sakta och förs närmare medvetslöshet för varje minut

[Instrumental]