Osälla körer, omänskliga kall från bortom realismen
Dårskapen väcks till liv, köttet svettas ymnigt
Något börjar anta form, något bortom livets lönndom
Fasan har ett anlete, det bryter genom verkligheten

Omhuldad av vanvettets maror, dessa djupets skökor
Kroppen förlorar sin sans, uppbjuden till en vanvettig dans
Tills sinnet ej längre bär, lemmar förvridna och utröttade
Utmattad, bruten och förlorad, lämnas psyket till förfogan

Leviterar genom hädanfärdens gruvliga töcken
Buren av Dem mot mardrömmars slutdestination
Ej omsluten av gravens kylande mörker
En reslig portal tränger genom förgängelsens dimmor

"Genom mig till de förlorade hoppens högborg
Genom mig till den evinnerliga smärtans bråddjup
Genom mig till de förtappade själarnas hemvist
Du som träder in här, giv upp all din förtröstan"

Ihärdiga skrik forcerar sig ur denna abyss
All världens grymhet, slingrar sig likt en reptil
Sammanfogade i ett virrvarr av missbildade öden
De trånar efter din själ, de hungrar efter ditt håg

Stiger allt djupare ned tills dimman börjar framträda
Här lyser inget livgivande ljus, här råder enbart mörker
I denna ogudaktiga region anas de bländades eviga parad
Nekade den himmelske faderns förlåtelse, nu och för alltid

Klagosångerna övergår nu till resignerande suckningar
Obemärkt leds kroppen din utan en vägvisares uppsikt
Vidare, allt längre ned till de odöptas helvetiska kval
Ur dess inre kamrar kan man ana ljudet av infantila plågoskri

Atmosfären är nästintill levande med dess ohyggliga odör
Insikten slår ned likt en blixt från dess becksvarta himmel

"Ifall denna plats skall vara den bästa av alla världar
Hur obeskrivligt grymma måste då inte de andra vara?"

Djupa sjöar av härsknat och stelnat talg
Det rör sig likt det ägde ett eget väsen
I kolossala, stinkande gravhögar av späck
Speglas det korpulenta psykets överflöd

Genom dessa förtäppta kärl löper inget liv
Sprängfyllda bukar förblir ständigt bottenlösa
Svall av kväljande galla lämnar sina spår
Tänder tynar bort likt atrofierade ruiner

Från helvetessvalget höres Cerberus kalla
Denna frosseriets fyrtorn och väktare
På svullna bukar krälar de nu fram
Mot ljudet av Bulimia Nervosa's larm

På andra sidan klyftan, självsvältens vånda
Dess nakna och förmultnande lund uppenbaras
I dess utmärglade fång vaggas livets gåva
Till synes skendöd, till synes transparent

Förgängelsen är vad som förenar dessa entiteter
Självhatet är vad som sammanlänkar dessa sjukdomar

Blacka skepnader kuvade under nattens firmament
Ångesten, din arvedel, tjänar nu som ledsagare
Färden bär över detta livlösa och karga landskap
Dess dystra natur återspeglar själens allra innersta

Isande likt mänskans växande likgiltighet
Bärs självmördarnas hjärtskärande hymner
Uppstigen ur ovigd jord, förevigt fördömda
Att uppleva självspillans upprepande vånda

Infekterade sår dryper av ånger och röta
Nackar bryts, men bringar ej dödens svepning
Evinnerlig bävan tyngre än sinnlig pina
Hopplösheten gallskriker i morbid unison

Bröstets sista glöd tynar och falnar bort
Olust sipprar in och kväver livets gnista
Till Acherons stränder, över dess grumliga källa
Kan rösten din höras, vida och jämrandes

Jorden, ur dess stinkande porer skvalar toxinet
Uppsvälld och härsknad, näring till åkomman
Ur dessa vanärade kaviteter avges sjukdomar
Klagandes, jämrandes, ståendes på två ben

Generationer av mänskligt avskräde
Rinner ur moder jords svarta sköte
En progressiv inkarnerad tumörutveckling
Rotad och förgrenad sen urminnes tid

"Moder, låt dina nötta lår få vidgas
Må insemineringen nu få inplanteras
Böldpest, lungpest, blodpest, digerdöd
Svält, armod, galenskap, global kannibalism"

Försyndelsen antar nu nästintill mardrömslika former
Skrämmande reflektioner snarlik det av veklingars börd

Detta vämjeliga embryo döpt i farsot
Beskåda hur det förkastas från jordytan
Fjättrad, dras ner vanmäktigt i svalget
För att kvävas, att sakteligen tillintetgöras