Vintersorg - Naturbål lyrics
 |
Tracks 01. Ur Aska Och Sot
02. Överallt Och Ingenstans 03. En Blixt Från Klar Himmel 04. Lågornas Rov 05. Rymdens Brinnande Öar 06. Natten Visste Vad Skymningen Såg 07. Elddraken 08. Urdarmåne 09. Själ I Flamma 01. Ur Aska Och Sot
Svart och grå står hela panoramavyn
Härjad av vilt spraksken allena Frigjord värme har seglat mot skyn Och aska iscensatt en ny arena Dramat gick ifrån rasande inferno till en stillhetsö Kvar står blott hällars skröpliga lekamen Förbränningsrester göder nytt frö, En livskraft styrd utav tidsramen Ur grå aska och svart sot Skapas en ny värld på ödslig mo Näring till frö och rot Som genomvakade har börjat spira och gro Ur grå aska och svart sot Smyckas området i rik kulör Och draperar mon vid alpens fot, Växtligheten är tidlös illustratör Paradiset som blev till stoft Spelar åter på naturens klangfulla strängar Nektarkalken tömmer sin doft Över snårskog och blomsterängar Av marken, dagg och slöjregn dricks Landskapet reser sig upp likt fågel Fenix 02. Överallt Och Ingenstans
Skrän och ylande i ljudlig relation
Faunan rörs mellan fur och gran Sorl från fjärran ljudkollision Nu träffar örats membran Blicken flyr då mot rymdens svarta snår, En dalande stjärna stänger ögonlocken Och spinner bilder för ett inre ljusår Där nebulosor iförs svepningsrocken Överallt och ingenstans En allestädes ordonnans Ej skönjbar början med sluten krans Överallt och ingenstans Av planmässighetens väldiga kontur Allt läggs till allt och bildar ett världsallt Av solars explosiva eld, arkitektur Som förenar Jupiters månar och havets salt Glitterstänk sprids med Saturnus ringar Runt en till synes statisk koloss Lyser med ett irrsken som förgängligheten bevingar, Bildar vintergatans gyllene bloss 03. En Blixt Från Klar Himmel
Åskvigg slår mot regnblöt bark
Jordströmmar antänder sedan roten Fåror har plöjts likt vidsträckt odlingsmark Av källan som slungar ut eldkloten Det rullas ut en brokig linda Med verkning att förblinda Tills ett naturbål brinner med ljudlig signatur Därefter ligger skogen som förkolnade rester Mot nattens fond en brandgul kontur, Ett dramatiskt skådespel som lystiden befäster Naturbålets magi Skänker liv till drömbilders värld Från åskvädrets logi Och följer luftströmmars färd Naturbålets empiri Är ett starkt men förgängligt sken Likt trolldom och signeri, Vaknar nästa blossande fenomen Irrbloss som självantänds, likt nattens kristaller Och lågar över myr och hed Där som det stilla står, förmultnar och faller Som blixtnedslagets efterled På den ljungbevuxna heden, en lägereld För att värma de som i drömmar satt Där "Yggdrasil" ligger av elmseld fälld Och tanken färdas i evignatt 04. Lågornas Rov
En löpbrand sprids över markvegetation
Sakta, metodiskt gör den sin räd Vinden andas lätt i respiration Över döda kvistar, mossa och träd En glödbrand pyr i torv och rötter Omringar artfattig djurvärld Likt den eld som värmt händer och fötter När vinterköld lägrat hem och härd Tallheden blir nu lågornas rov Ännu en gång skall den renas Där bränder vårdat furuskogen grov, Torrmark och gnista förenas Tallheden blir nu lågornas rov Spridningsfarten forcerar Furorna när dock ej brandens behov Blott dessas tjocka bark decimeras Instabil luftmassa, turbulent pelarrök Lägrar nejden och vår biosfär Lågorna slocknar efter otaliga rymningsförsök Då vandringsleden till sist blir en barriär Och tämjer den väderlek som branden vecklat ut Ett återträde för var timme och minut 05. Rymdens Brinnande Öar
Rymdens övärld med kobbar och skär
Omvärvs av nebulosornas dans Vårt upphov har ritat dess karta och sfär Vi simmar i havet av dess förtrollande strålglans Djupsinniga funderingar som ej ryms på jorden Från fäders skuggor de sakta vandra Stjärnors mystik ledsagar orden Där orakel och teori träffar varandra Rymdens brinnande öar Lyser upp vår väg genom tid och rum Bland iskolosser som avbildar frusna sjöar, Livets palett i universum Rymdens brinnande öar Kastar ut en eld med ljusvågors svall. Bland iskolosser som avbildar frusna sjöar, Mot en fond så mörk, stum och kall Ett skådetorn mot evighetens kretsar, Ögat vilar i stjärnors läger Likt ett fackeltåg från avlägsna himlaspetsar Som tecknar vad ljuset äger Meteoriter lockar arkeolog och astronom, Det som fallit från fjärran firmament Ett spår av universums axiom Samlas i jordlagrens sediment 06. Natten Visste Vad Skymningen Såg
Jag välkomnas till ett aftonland
Med prunkande skyar österut, Omringad av kvällningens purpurbrand Från sekelbörjan till sekelslut Om jag vågar mig genom dunklets portal, En vandring där skuggor ruva Längs sluttningsmyr och sprickdal Flyr ljuset som en skrämd duva Natten visste vas skymningen såg Att mörkret skall kväsa dagerns gemål Och måla solskivans epilog När aftonstjärnan tänder sitt magiska bål Ur dagsljusets boja tussmörkret ilar I en del av ett kosmiskt arrangemang. Där filosofin avfyrar påfordrade pilar Men tronas av myters trolska efterklang Bland skogens skrudar har jag vilseletts Av kvällssolens sista strimma Som lagt till rygga dygnets krets Och lagt i mina händer en ödestimma Dock hjälper månen till att leda banden När mörkret seglar med känslornas svallvåg Ljuset har välts över himlaranden Ty natten visste vad skymningen såg. 07. Elddraken
Osande svaveldoft från stigande motlut
Marken vibrerar av en inre resonans Jordskorpan spricker, ett bål vältras ut Likt ett sagomonster som virar ut sin flammande svans Elddraken vaknar ur bergets djup, Vulkanen som sovit i sekler många Nu sprutar sitt brinnande blod över raviner och stup, Och frustar med rök och ånga En eldstorm tillsammans med sten och aska Svallar nedför bergssluttningen, mot dess kanjon Ur gapet: som en ande ur flaska Strömmar lavaflödet i mångskiftad aktion Andedräkten: vulkanaskan, täcker och kväver allt i sin bana Från magsäcken: magmakammarens huldade tron Giftiga gasmoln svävar över momentana Eldögon från hettande drakbon Tills eldtungor krälar ner i sin krater Tillbaka till urbergets mecenater 08. Urdarmåne
Över fjällryggen syns en halvmåne vågrätt
Den lyser inöver skogsfolkens palissader Förskräckelsens tid nu belägrar denna ätt Som irrar mellan folktrons pelarrader Månens fasaväckande skimmer strös Där vintern länge låg och frös Nu, upplyst av uråldrig skräckfantom, Ett tankeväsen, ett idiom Urdarmåne varslar om farsot, Elände, jämmer och nöd Mot dess trollkraft finns ingen bot Allena erbarmlighet i överflöd Dess betydelse är av historia instiftad Till ett världstungt och drabbande ok Idyllen blir nu raskt förgiftad Och sjunger till hjärtats svartkonstbok Likt en klotblixt slungas känslor mellan klippväggars borg Och härdas av spekulationens brio Där glädjerus omformats till enväldig sorg Och förtvivlans makt är legio 09. Själ I Flamma
Bergens kraftfullhet slår an en förveten ton
Och inspirationens eld är i brännande fas Utan räckvidd för sans och reson, Markernas ångor försätter känslor i extas Själ i flamma En tillstyrkan skänkt ifrån fjällvärldens trakt Bilder som sinnet skall anamma, Sprungna ur makrokosmisk makt Själ i flamma Uppslukad i en närhet där trädgräns står vakt Dock hindrad av elementens plågsamma Begränsning, att utforska hela dess prakt Intryck söker sitt mentala kartotek, Druckna av tankfullhetens källa Medan känslorna tävlar i en kämpalek Som svävar mot det spirituella Förbrunnen ligger medvetandets värld Men väcks till dans av arladroppen En kraft som alstras i ingivelsens offerhärd Och pulserar sedan ut i kroppen |