Finntroll - Blodsvept lyrics
 |
Tracks 01. Blodsvept
02. Ett Folk Förbannat 03. När Jättar Marschera 04. Mordminnen 05. Rösets Kung 06. Skövlarens Död 07. Skogsdotter 08. Häxbrygd 09. Två Ormar 10. Fanskapsfylld 11. Midvinterdraken 01. Blodsvept
Täckt i ett mönster spräckligt
Som svartnade fåror vid klippans kant Vredens ande mina ögon bestänkt Våldets väsen mitt sinne nu dränkt Krossar skalar, sargar ben Sköljer min själ, tvättar den ren I ett raseri, en storm av förlust Jag ylar, förtår livets must Blodsvept, från slag till slag Tusen jag dräpt Blodsvept De ropar, bedjar sin gud Då jag sänder dem hädan Kan ej stoppas, jag hugger mig fram En blodstorm yrar, i slagfältets slam Blodsvept, från slag till slag Tusen jag dräpt Blodsvept Korpars mat, ulvens föda Marken täcks av stumpande döda Bäckar nu bli en vansinneflod I en extas av fiendeblod När allt är slut, striden förbli Jag bindes, fängslas med bojor av stål Men då dä krig nalkas, kedjor må falla Då hornens ton till drabbning kalla Blodsvept, från slag till slag Tusen jag dräpt Blodsvept 02. Ett Folk Förbannat
Vi klöser
Vi klättrar Vi klänger oss fast Sargar, biter, blöder dess skinn Världsbestens eviga gång Människans vandring, inte så lång Då hon skakar berg, bojor falla De vilda stiga De jubla alla Vi klöser Vi klättrar Vi klänger oss fast River, sliter, skär i dess kött Världsbestens eviga gång Människans vandring, inte så lång Då hon skakar berg, bojor falla De vilda stiga De jubla alla Vi hugger Vi stryper Vi klänger oss fast Fängslar, hatar, bränner dess jord Den morgon råder då vi ej vandra mer Den dag kan skymtas då slutet sker Den afton kommer då allt har stannat Den natt nu nalkas, ett folk förbannat... Vi slickar Vi tuggar Vi klänger oss fast Förtär, sväljer, förgör dess prakt Vi klöser Vi klättrar Vi klänger oss fast Sargar, biter, blöder dess skinn Världsbestens eviga gång Människans vandring, inte så lång Då hon skakar berg, bojor falla De vilda stiga De jubla alla 03. När Jättar Marschera
Bland moderträd och dystra snår
Något trampa med tungaste steg Snart eka ett mäktigt vrål Ny fly både modig och feg Nu jättar vandra, skaka mark Åskviggen slå och stormar samlas Fäller furor och skakar bark Domen falla, glaciärers makt Eldjättar frusta slammors hav Dovt grymta hrimtursars rad Skogens troll och resar i trav Fly for jättarnas marsch De bär fram på vindens vis Över fjäll, urskog och evig is Tills de nått till människors marker Då frigörs, glaciärers makt Eldjättar frusta slammors hav Dovt grymta hrimtursars rad Skogens troll och resar i trav Fly for jättarnas marsch Frusen vidd med monument av stål, de smulas ner av kylans tand Haven skölja bergens vägg, människobarn gråta oceaners salt I stormens öga under ske, där allt ligga tyst nytt liv ta över När jättars marsch nu kommit loss, det nyas början men slutet för oss Inget minne, ingen tanke, ingen själ 04. Mordminnen
Mördaren han bodde i ett torp
Lynnet mörk som fjädrar av korp Butter och ensam med mord i sinnet Ett dussin dråp, han njöt av minnet Mord i minnet Han vaktar, han spejar för sina lamm Hatets ande i honom stigit fram Vid vägars kant, vid stigars fåra Fylld av slakten, törstig att såra Under oväder blott han slå nu till När allting är stängt, han äta vill Då fångar han mångens nära och kära Deras kött till den mörkes ära, förtära! Sina verktyg han putsat väl Med dessa han sticker ihjäl Torka, vira, slita, riva Han kan sin konst, han grina Mord i minnet Hans ben snart brinna i eldars hav Hans straff, han veta, en hetaste grav Där han plågas underjord För sina dåd, för minnen av mord 05. Rösets Kung
Det red en rövare i snårig skog
Han sårad flydde, blödande nog Med knektar på jakt, hack i häl Över fornrösåsen, den kände han väl Då mörkret tog en skepnad stor De brakade i berget där jättar bor Allting då skett enligt rövarens plan Över åsen man rider bara om ban Jätten bjöd, när han stigit ur sin kummel På faslig död, de väckt ett forntidsväsen Marken låg röd, när gryningen nalkats Där människoson krossats av rösets kung Då hörde han skriken ur kneckters trut På backen de mötte ett långsamt slut Tjuven han rymde med blekvitt hår Men aldrig han mera till åsen går I natten de må vandra som rösens gastar Rövarens hingst nedför stigen hastar Jätten bjöd, när han stigit ur sin kummel På faslig död, de väckt ett forntidsväsen Marken låg röd, när gryningen nalkats Där människoson krossats av rösets kung Tjuven han rymde med blekvitt hår Men aldrig han mera till åsen går 06. Skövlarens Död
I torven jag låg med mordisk brand
Under mossan bland bergets sand Lerad och täckt griper spjutets skaft Genomsyrad av urgudars kraft Besmyckad och döljd med kvist och lav Jag lyfter min kropp ur skogens grav När bytet nalkas på åsens brant Inget ljud när jag krypa mot stigens kant När nattens vålnad av skogen gjorts fri Från skuggor jag resas med ett vansinnes-skri Skräck ny fryser fiendes röst Då spjutet spräcka, tugga hans bröst Skövlarna dö, en efter en Jag hänger deras huvud på trädens gren Där de stirra fulla av häpnad Änger i blick vid asfåglars skepnad På hällen jag sprider ben och tarm De blir nu mat för skogens garm Jorden nu sluka deras kraft, deras låga Så att deras ätt ej hit mer våga Makt nu viska i höstlövens sus När lundar ånga av rodnadens ljus Då vandra jag ner under rotens gång Då skogen i frihet sjunga sin sång 07. Skogsdotter
En gång jag foro som en modig ungersven
Jag vandrade skog, jag besökte bygd Då tog jag mitt bröd, stockar då fälldes I djupaste skog, forslades till brukets eld Vi togo brännvin vid Bäckens ström Av ruset vi sjungo, skröt om bragd och täljde fläsk Natten kom i fullmånens sken Ingen vind, inte rördes en gren Huldrans Gång Eldens Sång Då sutto jag vid elden ensam Huttrade i slutsommar nett En skugga blott jag såg nu nalkas Bland furors kvist, runt björkars spiror Huldrans Gång Mot månen en skymt Eldens Sång Silver mot blekvit by Hennes bryn så mörkt Med stripigt klängande hår Ett tredje öga som ormens blott Hennes anlete förgyllde Hornkrönt hon smög Som en skugga av stjärnestoft Hon mig smekt Viskande, klösande nu red Då jag vaknat ur min slumran Med brännmarkt skinn Ett minne blott vår vilda lek Ur ett drömmars kväde Denna skogens dotter, såg jag aldrig mer Ack, ingen min förkunnelse tro Men bland urträds skepnad evig En gamling han få sin sista ro Natten kom i fullmånens sken Ingen vind, inte rördes en gren Jag slumrade in, mossan mig tog Hennes mark jag vandrat, sen jag dog 08. Häxbrygd
Högst uppe bland snåren på hällens kalla stormiga topp
Där en ilsken kärring i en kylig mörk grotta alltid bott Följer smygande tass och springande fot En natt av lömska dåd Själar svarta som sot Vandrat för nattlig blot Hon röster förnimmat i träs och vind, viskan av furor, sången av lind All vandra från denna vida bygd för att smaka kärringens häxbrygd Hon givit vit eld ur brunnen djup, kom hit nu främling ta dej en sup Själar vandra för nattlig blot, ett glömt mordisk hot Själar svarta som sot Vandrat för nattlig blot 09. Två Ormar
Två ormar jag skådat i tjärnars spegling
Krälande som en i kallaste ljus Mot månens gång nu steg denna hägring Andar betraktade i svampens rus Urgudars väsen och verklighet vävas Mina ögon, min själ av synen nu kvävas Då ryter ormar som horn nu dåna Fradgar av sanningars kväde Tvillingsmasken min kunskap håna Blottar sin tidlösa vrede Runt mig spänns nu dödens ring Början och slutet av alla ting Jag såg världar rasa Falla bland stjärnors stoft Slukas i dolda rymdens tjära Befruktade i mörker som evigt tära Bevittnade dess vilda dans Allt det som evigt vandra I en ring av dödens ljus Föddes dess ändlösa anda Då ryter ormar som horn nu dåna Fradgar av sanningars kväde Tvillingsmasken min kunskap håna Blottar sin tidlösa vrede Runt mig spänns nu dödens ring Början och slutet av alla ting 10. Fanskapsfylld
Som en evig vålnadslegion
Marschera mot fiendebygd Dessa vrålande marodörer Hatets, dödens aktörer De skövla by och stad Förintelse i högsta grad Vartån de trampa, krossa Sjunga en mörk sång I blodig frossa De stiga våra åkrar, skogar, illa i sinnet Hör nu vreden i askan, i minnet Stilla våra sädlösa land Igen nu gripits svärdet i hand De skövla by och stad Förintelse i högsta grad Vartån de trampa, krossa Sjunga en mörk sång I blodig frossa Törsten och hunger, den ha inget slut Ändlösa förråd av kött och krut Ursinnes eldar, som drakar blåsa Dödens andar, mätta, flåsa Blinda till ordet av härskarnas gräl De sliter istyck, de hugger ihjäl Sotets och benmjölets lögner de sjunga Med en fanskapsfylld, tjärad tunga De skövla by och stad Förintelse i högsta grad Vartån de trampa, krossa Sjunga en mörk sång I blodig frossa 11. Midvinterdraken
En eld över vinterns himmel
Drakens svans en bister glöd Så fallit, bränt Korsat nordens skyar Förintelsens vak Förkolnad mark Där den red Den brände fä, den brände träd Brända lik och förkolnat kött Svart ligger jordar Rykande, döda Människans gårdar Den spy sin tjära Eld, frätande galla Krälar sig runt i dråpets lusta En natt då riken falla Ve draken, ormars orm Ingen sett maken till gudars storm Midvinterdraken Ur vinters kyla då draken gled Det mindes man i släkters led Den dök i jorden, begravd där ner I stålets sjö, den allt nu ser Då den dök, slukades av jordens andar En gåva av stål ur sjön då steg Ve draken, ormars orm Ingen sett maken till gudars storm Midvinterdraken |