Kom storm, kom eld,
kom björnfot, berid sinne

Morgondagen kallar,
nordstjärna i blick.
Valkyriors sång.

Offer till enöga,
spjutets herre.
Blot för seger.

Till Hravnáss bunden,
genom ed.
Snart en seger vunnen,
för vår sed.
Sigrblot

Kom gryning, kom vindar,
kom korpfot, bevinga sinne.

Härar samlas,
vid hornets sång.
Nordstjärnans barn.

Vreden hettar,
stormvindar bär.
En dödens symfoni.

Odin, Allfader,
Gugners bevingare, korpars herre.
Giv oss seger,
som här samlats.

Bärsärkens raseri,
river och sliter.
Fallande bilor,
jämmer och skrik.
Dånande horn,
sprucket stål.
Bärsärkens raseri.

Kom stiltje, kom regn,
gå björnfot, befria sinne.

I norr, betäcker den första frosten.
I söder faller de första löven
Tid att vandra är nu...

En tidlos ström av kraft,
vandrar med sinnet denna natt...

I öster står månen i sinn full.
I väster, svinner Sunnas gyllene famn.
Den nya dagen skall snart gry...

En tidlos ström av kraft,
vandrar med sinnet denna natt...

I. Strömt är altet, visdomens kyla.
I djupet begraven, ett dunkelt ord.

II. Söker i mullen, vid bergets fot.
Hör mig rådare, en glödande runa röd.

Ett kall ifrån ovan, drar mig iväg.
Stiger ur jorden, mot stärnornans glans...

Vandrar i väven, spunnen av den tre.
Känner glöden, från runornas megin...

I öster, står Sunna i sin full.
I väster, svinner månens bleka famn.
Tid att vila är nu...

Kolöga rotfast tand...
som trädet i grund och stenig mark.
-Trolltand...
Gammal, klok, urbergets vän...
vriden som martall på vindpinad häll.

Skyr solen om dagen, flyr människors...

Ett brakande dån bräcker Kolögas sömn.
-Vadan detta skrän? som en törn i min ställ,
vem är den niding som gäckar min sömn?

Skyr solen om dagen, flyr människors...

I blint raseri med dunder och brak,
banar sig Kolöga fram...
med ett vredesvrål mot murar av sten,
som krossas i hans hand...

River och sliter, tuggar och biter
dammet yr i hans vildsinta dans...
folk och fä flyr snabbt sin väg,
bort från trollets brakande kaos...

Klocka av guld mot himlen for,
krossandes tornet på vägen ner.
-slut på skränet och det fördömda brölet.
den tar jag hem, där kokar snart ölet...

Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,
mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.

Den tunga svärta som blindar min syn,
darrandes på knä, världen faller skata ned.

Mina händer fylls, med livets vatten,
detta varma flöde, jag går stilla hän.

Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.
från de bojor, som fjättrat mig.

Vader fram i mörkret i minnenas flod,
ett ändlöst ropande efter dödens strand.

Svagt skymtar hon, vars son jag är.
djupet och mörkret, farsontes bittra moder.

Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.
hennes kalla barm, välkomnar mig åter...

Minnen svunna stiger åter ur tidens vittrande stoft. Ur ledenstiger de fram, en gyllene flamma av hopp.

Ett föraktets dova töcken, närd av nid och hån.
Bländad av raseri, på hämndens vinger buren.

Stigna som vredens herrar...
Vekas bane vilsnas ljus.

Vanmakten inför vredens hand, speglar
i blinda ögon. Spröda och tomma, sprider etter,
med kluven tunga.

Blodets stöma berusar och när, ger mig åt kampen.
Skapare av vanvettets kaos, en ny tid är här...

Stigna som vredens herrar...
Vekas bane vilsnas ljus.

Blodsmak i munnen, stillad äro hungern. En ensam jakt för den valde allena. Krönt om natten vid
vanvettets tron. Att ett rike föda ur de dödas aska.

Stilla äro djuren i viljan och själen. En nalkande vittring och vi ger oss hän. Den eviga kamp som tas av tiden. Men dock och vilde bringar segern.

Som en viskande klinga, slår sanningens ord.
Förnyelsens timma, vredens tid...

Stigna som vredens herrar...
Vekas bane vilsnas ljus.

Mot natten blickar jag upp,
slagen driven till marken.
Svindlande tankar rusar kring,
omtöcknad fylld av förbittring ...
Förbittring ... Förbittring ...

Blodet river i mina vener,
min själ bestulen.
Urdriven min broderhälft,
hör nattens barn ...
Hör nattens barn ... Hör nattens barn ...

Nattens barn gråter, en fallen far.
Sorg blir till vrede; kallt regn faller.
Dövar min smärta, ger mig kraft åter.
Minner mig om nidingars dåd.

Fångad i elden, ingen väg ut.
Huggen och slagen, av runor bunden.
Binder min själ, min vargbroder.
Själ utan kropp, kropp utan själ.

Ristade runor, gråbens sinne håller.
Bojad, bunden med blodröd järntagg.
Ristade runor, gråbens sinne håller.
Bojad, bunden med blodröd järntagg.
Ristade runor, gråbens sinne håller.
Bojad, bunden med blodröd järntagg.

Svärtat blod i andras ögon.
Fulländning av själen genom blod.
Avlad ur vargtörnets sting,
under nattens drömmar.
Ett tomrum fyllt,
en tvillingsjäl till mig bunden.

Tiden kommer då jag åter är hel,
då jag åter härskar natten.
I vargstenen de bundit min själ.
En dag skall runor brista ...
Brista ... Brista ...

Höstens första gryning stiger stilla, sprider sina
färger över frostig äng. Löv faller mot marken,
ett stormande hav av färger.

Ett bidande mörker, står åter vid årets port...Landet faller
mot en stilla dvala. Dunkla ter sig dagarna, under moln tyngda av
regn. Isig är Rimfaxes fradga
i arla timma.

Ropen från skogen kallar mig hem, till mina
fränder...till min säng. Hemåt, hemåt...viskar mitt inre
Hem till djupa dalar och lövfyllda sänkor

Till stigarna jag alltid vandrat, till bäckar som släckt min törst
Till gölar och sjöar för mig så bekanta, där jag speglat mig, svalkat
mig under stjärnklara nätter

Hem, för att känna morgonbrisens kyla
på rådarnas berg...hem

Tankar vandrar över gammal mark. Ekon av det
gamla arvets hopp. Sluten av gudarnas tunga andedräkt

Askens blad viskar stilla, täljer om jorden och
världar nedan, om bergen och de som där råda
Viskar om det som är mitt hem

Dess rötter som sig svalka i underjordens kalla
strömmar. Täljer om visdom som dväljs och
urkraften som glöder däri.

Viskar om havet och bäckarna som där mynnar
Om skogen som ruvar dunkel och stilla
fylld av minnen och gamla sår

Seg och kraftfull, stolt och klok. Med roten i myllan
fylld av livets dryck

Täljer om de gamla folken, de vackra som dansar
över myren. Om skogens konung som stilla vakar vid tjärnens
kant

Om skogens härskarinna den fagra som förvillar.
Detta kvinnliga väsen ljuvt doftande av löv

Den viskar om himlen och stjärnorna där ovan,
om hemligheterna som djäljes där. Viskar nordanbäckens friska
vatten. Talar om Bifrost den slutliga vägen hem...

Stilla går solen ned i horisonten, de två världarna möts...
ett drömmens rike faller inpå.

från tjärnen stiger en dimma, lätt som älvors tårar.
vandrar ovan den svarta ytan.

Än en gång står jag här. På rådarnas berg.
Känner nattbrisens kyla. Månen sjunger sin full.

Hör mina fränder ropa. Välkomnar mig hem.
Aldrig mer lämnar jag detta. Detta eviga bo.

Många var de som föll.
Desto fler runt Valhalls fyllda bord.
En sorgesång jag skänker dem.
Som vidare för i sköldmöars famn.

Tankar och tårar till dem som gått hän.
Som nu blickar vid Asgårds port.
Minnen och kväden skaldas snart.
Vid elden i gillestid.

Vi som här sitta höjer våra horn.
Till de som sitter vid Allfaderns bord.
Tillsammans dricker vi segerns full.
Till enöga vis.

Hemma här i drottens hall.
Skålar vi för äring och fred.
Ingen sorg bär vi mer.
Till glädje och rus vi ger oss hän.