Thyrfing - Farsotstider lyrics
 |
Tracks 01. Far Åt Helvete
02. Jag Spår Fördärv 03. Farsotstider 04. Höst 05. Själavrak 06. Elddagjämning 07. Baldersbålet 08. Tiden Läker Intet 01. Far Åt Helvete
Far åt helvete,
Jag vill aldrig se er igen. Era tomma blickar och gapande käftar Får mig att må illa Era intellektuella yttranden Är prov på andlig mongolism. Era stinkande kroppar är viljelösa slavar under era lustar Era hjärtan är tomma skal Självbedrägeriets fästningar Självgodhetens högborgar Och av inget värde Pladdrande tungor och smackande käftar Ni är inte värda luften att andas Marken ni går på blir otjänlig Kvinnor och barn, unga män och åldringar Fall på knä och mottag er dom Far åt helvete! Hör ni sanningen? Den låter som en dom Tro aldrig Att ni är något värda Låt hoppets vingar förgås i flammor Ovan alrunan, under galgen Ägnar jag er en sista tanke Förvisad om att den yttersta dagen nalkas Mottar jag den dystra gästen Vem av er ska han drabba först? De som är födda till att drunkna Behöver icke frukta snaran Och drunkna skall ni I ett blådjupt hav av eld och etter Dies Irae Dies illa Solvet Saeclum In Favilla 02. Jag Spår Fördärv
En sjukdom obotlig, en pest otyglad
Detta är allt vad vi ger dig Förlåt oss icke för våra synder, Ty vi känner dem Förgät ej vad vi gör, ty vi ska minnas väl vad vi gjort Slå oss ned på böjda knän Låt din dom falla över oss Låt det regna över oss i årtusenden Dränk oss i dina tårar Vi är blått en cysta, blott en svulst på din kropp Vi är blott ångest, blott kvalm på din själ Ett skammens arv vi skapar Ett skammens arv vi lämnar Vår avkomma avslutar vårt verk Generation efter generation fostras till hemgång i ditt hus Så som din dom har förseglats - förseglas också vår 03. Farsotstider
Blodet strömmar från blottade ryggar
I ett botgörartag mot ett oblitt öde Flagellanternas hungrade ödesvrål Ekar högt i en klagande jämmerdal Ty prygel skall sjungas som botande psalm I olycksbringande farsotstider Den fagra men oblida pesten skall kurera oss En spegelbild av ett gisslartåg I olycksbringande farsotstider Askan ska strös i vinden på den svarta dödens gästabud Från stad till stad, från by till by En vördnad visas piskan och dess folk Deras framförvärnades ödesvrål Ekar högt i en klagande jämmerdal Pastore inscio - I socknens dödsbok blott tomma blad Sista vilan har kommit, feber och smärtor har gått i grav Pastore inscio - All ömkan och elände nu förbytts Sista vilan har kommit, i samklang allting ekat ut 04. Höst
Livets färger är oss blott till läns
Rodnaden på din kind Hårets vackra sken Och dina levnadsglada ögon Kommer alla att bleka [Chorus:] Grått, Grått, Allt blir till mull Grått, Grått Föda åt maskar, allt vi är Livets höst kom tidigt. Någon vår minns jag ej Sommaren varade blott en stund Ett ögonblicks bitter glädje Livets höst kom tidigt. Någon vår minns jag ej Sommaren varade blott en stund Ett ögonblicks bitter glädje Innan höst kom för gott Allting bleknade, allting dog Skogarna väcktes inte till liv i ett eldlikt skimmer Ty ett tocken sänkte sig över världen Och stal livets färger Livets höst är inte frisk av nordan Ty vinden bär med sig en doft av gravgårdarnas mylla 05. Själavrak
Piskad av själföraktet, Förgiftad in till roten
Trasig och bruten, livets lusta vilse Ändå strandad... vidrigt Någonting pulserar djupt i själen, det talar till mig Viljan som klandrar sig fast, glöden som aldrig slocknar [Chorus:] Irrgång, Irrgång... Själavrak Irrgång, Irrgång... Själavrak Förvriden, böljande minnen tynar. Inre syners virvelstormar avtar En världsbild bryts sakta ned. Likt multen sjunkande drivved Sänks jag sakta... Ner Ner till avgrundens hånande insikt Men svaret försvann framför mig Åren passerar men känslan är kvar. Tomhetens grava faktum... Ihålighetens döda sträckvidd Orörlig, hårt bunden.. Ändå får jag fram, I hjärnans labyrint Irrgång... själavrak Orörlig, ändå far jag fram Förlist i illviljans hav 06. Elddagjämning
Avlade i mörker och köld
Inga goda väsen välsignade vår vagga Ett kainsmärke bränt i vårt kött Ensamheten är vår följesven Ett öga till Mimer, en hand i ulvens käft Riv gammal fästning, ge plats åt ny borg Vägen till visdom, en smärtsam väg Vaknande, lidande, klarhet Vårt öde beseglas när vi glömmer vårt kall Själars vinter, ljusets fall Djupt nere i jorden hörs urbergets sång Elddagsjämning, Vedergällning, Undergång Våra sår i brand, de av värsta sort Himlen rämnar, liv rycks bort Djupt nere i jorden hörs urbergets sång Elddagsjämning, Vedergällning, Undergång En otyglad urkraft, en glödande runa Thurisaz, symbolen för jätteslakt Katharsis, En rening där krafter födas Fjattrad i bojor sen urtid, sen eon Pulserande magma, en skärseldsaga Likt världsträdet trana mot skyn Den vilda kraften, som världen skapat Kaos, Mörker, Transformation 07. Baldersbålet
Världens oskuld vilar tryggt på det vidga bålet
Allt som andas, allt som sörjt ryser i plötslig kyla Blodröd sjunker solen, fjällens skuggor växa Och högt i askens krona susar tidens höst Vi har samlats här i sluten ring Kring en likblek gud som om livet bragts När dagen lida mot sitt slut Skall flammor stiga mot himlens fäste I sorgens timma på sorgens dag, stiger fadern fram En fridlös fasas verop, som ur dvala facklans höjs Ett sinne tyngt av kvalfull kvidan, en gåta utan svar När stormen stämmor ekat ut, vad viskas till den döde? Det som ingen trott. Det som ingen vetat. Fann den vise, vad han fjärran letat? 08. Tiden Läker Intet
Det förflutnas fogdar kräver räfst!
Primae Nocte på jungfrutankar Morgondagen faller för gårdagens lie Men ingen pil kan Munin fälla På framtidens halshuggna lik Tronar ett fordom praktfullt rike Ett rike vars vålnader styr dagens handlingar Med bladet på min strupe styr de min blick Tiden släpar sig fram med avskurna hälsenor Samma moln skymmer samma himmel Beväpnade äro förlidna fasor Samma baneman väntar kring samma hörn Den snö som föll i fjol Ligger alltjämt kvar på marken Gryningssolen veka strålar kämpar lönlöst Mot minnenas Nifelheim Tillvarons eftersmak är bitter När hågkomsten har Hel som älskarinna Morn, Tope och Otåle håller hov Vredgade herrar över ett gramset sinne |