Vintersorg - Orkan lyrics
 |
Tracks 01. Istid
02. Ur Stjärnstoft Är Vi Komna 03. Polarnatten 04. Myren 05. Orkan 06. Havets Nåd 07. Norrskenssyner 08. Urvädersfången 01. Istid
Berggrundsväxlingens diadem
Spänner bågen för geologisk dramatik Vittnet är älvdalars sjösystem Dömda av solfläckars historik Bland flyttblock som ishyveln transporterat Där lager av svallgrus funnit sitt säte Ligger det kala berget som istid deponerat Med krossat skal och vittrat innanmäte Mellan fjälltoppars lömska gömmen Följer veckrännor från landisströmmen Som har rasat ut med kylans ark Där nu frosten skapar polygonmark Rundhällytor koloniseras av vinderosionens era De bitar ur berggrund som rivits lös Och söndermalts till morän blandas med glaciallera En eftervakning voluminös Fjordbotten har höjts mot allt högre skyar Och vilar som fossilers orörda katakomb Ned löper isräfflor mot ödsliga byar Där en kallfront nu väpnar en gigantisk tromb En ny istid lägrar en allt kallare stämning Sommaravsmältningens skede är förbi Med ett växande snötäcke som efterlämning När glaciärer väller ned i dalgångars utopi 02. Ur Stjärnstoft Är Vi Komna
Vintergatan välver sig där mörkret tar vid
"Ur stjärnstoft är vi alla komna" En växelverkan mellan tanke och tid Kompositioner, konstellationer vaknar för att sedan somna Ur synlinjers dimensionerade och mäktiga djup Ett meteorregn genom rymden, föränderlig men stum Ett galaxiskt dis upplyst vid himlakroppars stup Exploderande solar öppnar ett livsmysterium Moder jords strömmar skyndar mot himmelsbryn Fostrade av livskraftens dunkla gömma Och evolutionens drama präglar hela vyn Befäst i de tillgångar som vi börjat tömma En silverljus och skir månskensstrimma Förgyller atomsfären till en tempelsal Jag fångas av upptäckters gryningstimma Där mörk energi gör sitt värv som sträng principal Jag balanserar på stjärnhopars glittrande arkad När jag färdas längs universums ostadiga stråt Där teorier samlas i kolumn och rad Och ovissheten sjunger sin segerlåt "Och till stjärnstoft skall vi åter varda" 03. Polarnatten
Solen strövar under horisontens gräns
Middagsmörker ger liv åt myter och illusioner Nu, vintertiden skänker oss sin väldiga influens När stjärnbilder speglar sig med snöns reflektioner En tid har kommit för att ge oss ro Den släpper lös den fjällstorm som vilat hos brisen Måndränkt ligger järvens täckta bo Den smög i hunger över den blanka isen Sinnets alkemi Stärks av mörkertidens magi Över frusna vatten Står polarnatten, polarnatten Ett vagt himlaljusbestånd Projicerat mot fjällets fond Nu så glimrar skatten Polarnatten, polarnatten Himlavalvet draperas av solens broder Tills polardag väcks ur nattens barm En trofast kumpan då håller i ljusets roder Med jordaxelns lutning som hävarm Tills vi åter förförs av skumrask dager Vid polarviddernas ensliga barriär Föreställningsskuggan kryssar över färglöst lager Värvad av tidens gondoljär Som vilar över människoboning Ger rum åt ytterligheters storslagna försoning 04. Myren
Tyst ligger myren i dimma klädd
Blott ekot av enslighet förestår När regndis väter en gölrik bädd Dess mörkröda purpurvitmossa och sileshår Min vandring ut på gungfly irrar I skymning mellan skuggornas ränder Från randskogen giriga ögon stirrar Och bevakar sitt byte från forna stränder Lockrop från upphöjd källkupol Vattenljudet som retar min törst Och fjättrar mig i denna grönklädda nekropol Tills dråget sköljer över mitt bröst När myren kallar mitt namn Och förföriskt fängslar hjärteslagen i sin kärva famn När myrens ödsliga stämmor klingar Ovan: en svulten korp som seglar på svarta vingar Erosionsrännor har bildats av skyfallens färd Här är jag värnlös för nordanblåsten Våtmarken kramar benhöljet som en obarmhärtig värld Och under botten kyler permafrosten Färdigheter falnar bland myrullen De träder in ett sumpigt mausoleum och fort Hjälpt av trög erosion djupt i mullen Som sakta driver det mänskliga bort 05. Orkan
Genom floddalar river en hastig blåst
Vindens stämmor sorlar om storm Och öppnar den port som fridfullhet låst Till skypalatsets grå uniform Jord och bråte slungas runt orkanens öga En plats urtidsrik och primal Dess yttre föröder gestalningen på klippor höga Likt konturen av denna kolossala spiral En svallvåg sprids över ocean Och regnet piskar ytan Födda ur virveln från en orkan Hör tordön dundra med outtröttlig röst Ögat följer stormflodens karavan Till den ångande havsgrytan Som göder kraften till en orkan Se åskvigg flimra från väst och öst Vågorna väller genom strandgrottor En föreställning Nordan hörsammar Som kämpat friskt över vindblottor Därtill slitet upp grova stammar Till sist mattas orken vid bävande berg Där kungsörn vilar vingen för regnskuren Orkanen har då rensat landskapet till jordens märg Med en fullbordan bringad av naturen 06. Havets Nåd
Vågdal och vågtopp förrättar sin eviga handling
Dyningar som tilltar för varje vågnedslag Min skuta översköljs av denna kaotiska förvandling Vid utloppet till en vidsträckt arkipelag Här har jag silat tanke genom djupen Och vilat själen i stormkast Svårligen navigerat mellan klippstupen Med revat segel och bruten mast Spolad i dröm och dåd Du som funnit havets nåd Klar som vatten i vatten begravet Där bäckar och älvar strömmar ut mot havet Böljan spelar upp kaskaders symfoni Som tog språnget ur cirkulationens melodrama Likt fjärilen som flög ur sin puppa; fri Att undersöka sitt livspanorama Skydraget håller oss i ett krampande grepp Otaliga öar, havet och "jag" Brottsjö vräker mot kustformation och skepp Framrullande med omätliga andetag 07. Norrskenssyner
Beskuggad av atmosfärers doktrin
Förföljd av vidskeplighetens fenomen I mörkrets kista ryms fantasin Som släppts ut av solvindens stundliga sken Sinnesupplevelse och sensation; Dödsinsikt och livfullhet Flimrar ut ifrån ljusets grundton Med imposant dignitet En magnetisk växling löper på nattens palett Och stormar lufthavet med bränders gestalt Likt gröna facklor som bränner ut sin egen siluett Mot en fond av rymdens världsallt Förlupna gnistors dans Från lägereld och gärdad spiselkrans Sammanstrålar med norrskensprakt Likt en förblindande fantom Som färdats med eldtungors pråm Och ljussätter syner som alldaglighet har mörklagt Nu brinner hela himlakronan Med en orytmisk puls i höjdled Och väcker sång hos varghonan Som smyger mellan skuggorna från nordblossets led 08. Urvädersfången
Ett snöfall färdas horsiontellt
När gryning och skymning sammansmält I ett molntäckt kulet töcken I långvarig helg och söcken Likt en fånge bakom galler När blodet tjälas av iskristaller Mot evig natt på en himlakropp Där en astroidlåga bränner fram sitt livslopp Sönderfrusen, sönderbränd Urvädersväxling i antåg Skogsbranden härjar av blixten tänd Och glaciären växer in i själ och håg Vädermakters olympiad Torka, storm och islupen kavalkad Jag fälnas av stoftvindars idoghet Solens och elmseldens intensitet Gripen av vårflodens väldiga kraft Översvämmad av jordens fodersaft En urvädersfånge i isolation Bevandrad i dess infodrande exkursion Vattenmättnad skapar ras och skred Utför naturens vidunderliga akropol Där torrtallars brandljud bildar vandringsled Står jag omringad av kloteldars ljungande bål |